piiano

Tidigare idag när jag och Tomi skulle iväg på soffjakt så såg jag plötsligt på avstånd, en man som såg ut precis som -pappa! Längden, kroppen, kläderna och gångstilen. Allt var så pappa. Jag kände hur hjärtat var på väg att hoppa ut munnen, andningen upphörde, magen vände sig ut och in och färgen i mitt ansikte ändrades från grisrosa till snövit. Jag totalförlamades. Tomi noterade min plötsliga förändring och frågade hur det var fatt. Jag förmådde mig inte till att göra mer än att peka på mannen som kom gående mot oss. Tomi tittade på honom några sekunder och förstod vad det var som jag hade reagerat på. -Oj... Älskade gumman... Sa han och kramade om mig tröstande. Jag kämpade med mina sista krafter emot lusten att springa fram till den okända mannen (Som för mig just då var pappa!) och krama om honom och aldrig släppa taget.

När han kommit såpass nära oss att jag kunde se skillnader mellan honom och min älskade pappa så släppte chocken och ersattes istället av saknad, olust, sorg och frustration.

Olustkänslan och saknaden har varit kvar hos mig hela dagen och nu ikväll så har jag kännt att hjärtat slår snabbare och snabbare, känslan i mina händer försvinner stundtals, jag skakar och tankarna gör mig galen.

Jag har ångest. Panik. Och det känns hela tiden som om panikångest attacken är här vilken sekund som helst. Jag vill fly men jag kan inte fly undan mig själv.

Fan vad jag hatar detta. Jag hatar panikångest. Jag hatar att pappa är död. Jag hatar att jag hela tiden blir påmind om att han är borta. Jag hatar att han aldrig ringer mig mer och jag hatar att han inte kommer att komma tillbaka.
Jag hatar, hatar, hatar! (Jag saknar min älskade pappa så att det gör ont i hela mig)

Jag har ingen bra dag idag.