piiano

Väl hemma efter det bråkiga restaurangbesöket så ringde det i Mumins telefon:
-Hallå?
Mumin åkte till Per Olssons bonnagård (i-ai i-ai jo) och visst, det blev ett köp av gården för inte många markkas. 
Några veckor senare så hade mumin sagt upp sig från sitt jobb och den nybildade familjen flyttat ut från muminhuset och alla stortrivdes! 
Det odlades, farmades och lektes. 
Snorkfröken gick över till att ge lillan ersättning och insåg att man inte behöver amma för att vara en bra mamma! Hon och mumin fick en nytändning av livet på landet. 
Muminmamma och muminpappa gav sig ut på en välbehövlig semester. Roadtrip med destination Italien. 
Allting är nu äntligen frid och fröjd i Mumindalen. 

Nja, kanske inte någon vidare fin dag med tanke på hur mycket det regnar och så, men det är en perfekt dag för renovering av hemmet. Just nu håller maken och svärföräldrarna på för fullt med att få upp tapeter i sovrummet vårat. Det bökar och låter ganska mycket från övervåningen men jag sitter bara här i vardagsrummet och försöker vara så osynlig som det bara är möjligt med tanke på att jag tar upp ganska många kvadratmeter...

Längtar tills det blir klart.

Men maken verkar lite stressad för tillfället (inte konstigt med att 3 rum till ska fixas efter sovrummet och sedan så ska alla babymöbler skruvas ihop innan det är dags för bf.), jag nämnde för honom nyss att jag tror att min slempropp har lossnat.

-Jaha, vad betyder det. Undrade han.

-Ja, att baby kan komma om nån dag, men den kan också komma om nån vecka först.

-Ja, men då får du knipa ihop i nån vecka till, jag har inte riktigt tid för det nu, ingenting är klart än!!

-Aj aj kapten, jag ska hålla ihop benen och knipa ihop tills du är klar.

Som sagt, han är nog lite småstressad min karl. Hoppas att baby förstår det att mamma och pappa inte riktigt är förberedda för ankomst ännu. Speciellt inte nästa helg... för då är pappa i Sthlm. Vore himla snällt om baby väntade med att födas till pappsen är hemma igen.

Men det kan man ju aldrig veta i förväg... Man kan bara hoppas.



En före-bild på sovrummet

Jag är trött idag. Men vad gör det? Jag får ju vila och sova hur mycket jag vill.

Jag har ont i tuttarna. Men vad gör det? Det betyder ju att jag producerar mjölk till mitt barn.

Jag har förvärkar som gör ont. Men vad gör det? Det innebär ju att livmodern tränar upp sig inför födsel.

Jag har ont i revbenen. Men vad gör det? Det betyder ju att baby sparkar och mår bra i magen.

Jag har inga måsten just nu. Jag har inga krav just nu. Jag kan njuta av att bara vara. Och att bara vara JAG. Jag kan sitta en hel dag i min fåtölj och vila, det gör ingenting. Jag har ingen annanstans som jag måste vara.
Just nu så njuter jag av att ha ett kravlöst liv.

Inga måsten, inga krav, inga tvång och inga "jag borde" som jag inte kan ignorera.

Snart förändras livet. Jag kommer att få ta ansvar över ett litet liv, som jag måste (och givetvis VILL) ta hand om. Men just så är det bara jag. Och jag njuter av en kravlös tillvaro.

Livet är gott. Och godare kommer det att bli inom en snar framtid.

Var skede i livet har sin charm.

Jag mår bra.


Jag är trött idag. Men vad gör det? Jag får ju vila och sova hur mycket jag vill.

Jag har inga måste och det känns.... fint.

Tjo bloggen.
4 dagar har vi nu bott i huset men än har inte polletten trillat ner. Det är fortfarande overkligt och svårt att ta in att vi faktiskt inte bor i lägenhet längre. Här om dagen så stod jag på våran enorma balkong på övervåningen och borstade tänderna, tittade på det gröna gräset nedanför och insåg att gräset jag stirrar på, är mitt gräs! Då blev jag faktiskt rörd till tårar och stod där och snyftade så att snoret började rinna.

Vi har fortfarande mycket stök och bök som ska fixas. Många rum som ska tapetseras och innan det är gjort så är det ingen idé att hänga upp tavlor, lägga in kläder i skåp, hänga upp gardiner eller överhuvudtaget fixa till det sådär hemmafint som jag vill ha det. Nu idag, helst igår!!

Jag kan vara ganska otålig när det kommer till sånt här men då Tomi jobbar och jag inte orkar göra mycket alls så får jag faktiskt lära mig att ha tålamod. Det kommer att bli jätte bra och jättefint när allt blir klart.

Min älskade make får dessutom sova hela nätter nu utan att bli störd av mitt (PÅSTÅDDA) snarkande. Vi har separata sovrum nu tills vi jag har fött ut baby. Jag har ju tydligen börjat snarka som 5 vuxna karlar enda sedan jag blev gravid, värre blir det för varje vecka dessutom, har jag fått höra, så dem sista 2 månaderna så har stackars make inte fått sova en enda natt igenom utan att vakna 1-5 ggr.

Är kanskie därför som han har varit så oförskämt glad och pigg de senaste mornarna? För att han äntligen har fått sova?

Jag, som inte har hört några inspelade bevis på att jag FAKTISKT SNARKAR, är lite skeptiskt. Jag tror att hela grejen är en överdrift. Inte fasiken snarkar väl jag?! Jag störs då inte av det så då kan det ju inte vara sant?! Va?! Nä, det är nog bara så att min make söker uppmärksamhet och därmed hittar på en massa konstiga sagor för att få det... Jo, så måste det vara.

Nu ska jag göra ett försök med att äta lunch på altanen. Det blir gode varmt där när solen ligger på så vi får ju se om, ständigt överhettade, jag pallar det..




(Bilden är tagen idag... hujj.)

...tills vi får nycklarna till vårat nya hus! Även om jag har älskat att bo i våran lilla lägenhet så ska det bli över-djävla-härligt att få komma ut härifrån. Håller på att kvävas ihjäl av all flyttdamm. Svårt att andas, behöver luft.

Huhh. Kan inte hjälpa att jag känner mig lite nervös dock. Ett "kravlöst" (misstolka mig rätt nu people) liv där vi bara tänker på oss själva avslutas och en helt ny vuxen-era påbörjas. Hejdå spontana krogkvällar med efterfester till 6 på morgonen, Hallå blöjbyten, babykräk och ansvar över ett litet liv. Hejdå stadsliv med inpulsköp på statoil, Hallå "förortsliv" med villa, barn och planerade storhandlingar på Ica varje vecka där sockerflingor och pinnglass absolut inte får glömmas.

Ja, jag är lite nervös. Men jag längtar något fruktansvärt efter allt detta NYA. Det skrämmer dock lika mycket som det lockar, jag har ju aldrig behövt tänka på någon annan än mig själv tidigare och nu plötsligt så är jag den som ska veta vad tusan det är jag håller på med.

Jag är den vuxna nu. Cheeseses...

Som sagt, skrämmande. Men ack så härligt.

1h 45 minuter kvar tills vi får nycklarna till nya huset. Vi längtar.



Farväl spontana fredags-krogrunda


Farväl spontana-utlandsresa


Hallå.....Livet???

Idag har jag ingen bra dag. Jag har sån ångest och känner mig som en dålig människa. Vi flyttar i morgon och allt som allt så har jag packat.... några kartonger med kläder och rensat ur några lådor och kastat lite skräp. Thats it. Och mer lär det inte bli heller. Jag hade tänkt ta itu med toaletten idag och packa ner allt mitt krimskrams men ryggen, rumpan och baksidan av min kropp värker så mycket idag att jag skrek till av förvåning och smärta när jag klev upp ut sängen.

Så maken får ta tag i det. Också. Jag mår så jävla dåligt av att han får ta hela jävla flytten helt själv. Jag orkar inte göra annat än att titta på när han packar och försöka att hålla mig undan så att jag inte är i vägen. (Så stor som jag är och så liten som lägenheten är så tro mig, det är inte det lättaste, jag är ÖVERALLT!) Och imorgon så kommer han få ta tag i tapetseringen och småfix av huset helt själv också.

Jag har världens finaste make som inte gnäller utan för honom är det en självklarhet att han fixar det medans jag vilar, sover och vilar lite på det. Jag bär trots allt på hans baby säger han... men endå, jag kan inte hjälpa det; Jag känner mig totalt värdelös.

Nu börjar det bli tungt, så tungt att leva.
Fick för mig att packa några lådor inför flytten i helgen (ja, jag vet, ett dumt drag!) och det gick ganska bra. I 5 minuter iallafall. Men efter det så var mitt ork slut. Jag flåsade, jag flämtade, jag stånkade och jag stönade. Sedan var jag tvungen att ta en liten sovstund på 5 timmar för att ta igen mig.
Det är inte lätt att leva normalt längre. Bara att gå hemifrån och till Ica butiken i stan, som ligger ca 350 m bort, tog mig 12 minuter att gå idag. 12 MINUTER! Förstår ni hur sakta man går då?!?! Dessutom så såg jag nog ut som Danny Devitos rollfigur i "Batman" (Ni vet, pingvinmannen) där jag vankade fram. Inte vackert. Inte lätt. Inte smärtfritt.

Men hur jobbigt det än är (för mig) att vara gravid så kan jag inte annat än att tycka att det är bland det bästa som jag har varit med om. Det är inget mindre än ett mirakel att jag överhuvudtaget blev gravid på naturlig väg,  och när jag sitter i soffan tillsammans med min make och den lill* börjar röra på sig därinne så att vi båda ser och känner det.... känslan som vi känner då, WOW! Tänk så otrolig kroppen är egentligen, att det växer en levande människa innuti en... det är så fint.

Även om jag har det jobbigt 95% av tiden så gör belöningen som jag kommer att få i slutändan att det hela är värt det!

Var till BM idag och hon sa att babyn har fixerat sig nu och ligger väldigt långt ner. Inte förvånande alls då det de senaste dagarna har kännts som om jag går och bär på ett bowlingklot nere i murran och måste knipa, spänna och lyfta upp för kung och fosterland, bara för att inte "klotet" ska ramla ut! (Vilket bm försäkrade mig om att det INTE kommer att göra) Hon sa att diabetesbabysar har en tendens att födas för tidigt så att jag ska vara beredd på att jag kanske inte kommer att vara gravid sådär jättelänge till.

AHA! I knew it!! Är det inte det jag har sagt? Att h*n kommer att komma snart!
(Men bara för att jag är så inställd på det så kommer hon att komma först den 2:a september som en av mina "bästa" vänner sa. Tack för den, GUMMAN!!! Haha)

Oj, nu vart det lite väl långt inlägg... jag hade bara tänkt droppa in och säga "Hej", men må så vara.

Nu, sova. Vi höres.




(Visst ser det där ganska färdigt ut?)

Med tanke på hur lite jag har bloggat det här året så är "storbloggaren", efter de senaste dagarna, en passande beskrivning på mig. Igår blev det hela TVÅ inlägg! Wow. Det är hur mycket som helst ju. 

Anledningen till min plötsliga skrivlust är att jag har en Facebookfri vecka. "Varför i allsin dar har du det för"?, frågar många... nå, det är för att ta bort det sista beroendet (läs: nöjet!) som jag har i mitt liv. Jag får inte dricka, inte snusa/röka, inte sexa som ett vilddjur, inte äta socker och inte får jag heller "extreem sporta" dvs, hoppa fallskärm, åka vattenskidor, djuphavsdyka, åka karuseller eller träna som ett psyko... Jag får med andra ord inte göra någonting som kan tänkas ge mig kickar eller rus, så varför inte då också ta bort det sista nöjet som jag har -Skvaller!!??

Men då jag har en konstig tro om att hela världen verkligen vill veta vad jag har ätit idag, var jag har varit, vem jag är arg på just idag, vad jag tänker, hur min avföring ser ut och annat smått & gott, så måste jag endå kunna nå ut till folk med detaljer om mitt liv som de inte har ett minsta intresse av att få veta. Det är inprogramerat i mitt DNA att tro att jag är så intressant att världen skulle gå under om jag inte pratade på om mig själv.
(Narcissistisk much?!) Därav återupplivandet av bloggen.

Nåväl. Det var de tankarna jag ville dela med mig av denna "morgon". Nu ska jag åka iväg till minigolfbanan och titta på när de andra spelar. 

Ajöken. 

Vilken rolig dag denna måndag visade sig bli. Har umgåtts med folk som jag tycker om och som jag vet aldrig skulle låta mig gå hungrig! Idag bjöds det på tacos och både jag och maken fick äta oss mätta och (efter flera dagar av makaroner och korv även: ) belåtna. ( Nu är det ju inte bara för matens skull som jag älskar dessa människor!)

Nyvaken. God morgon.

I natt blev det riktigt bra med sovtimmar, hela 12 st. Inte illa alls! Och om vi räknar med att 8 timmar är normal sovtid så betyder det att jag har inkasserat 4 timmar till sovkontot. För vad jag har förstått så är det slut med sömn och vila när baby väl har anlänt? Men att det fungerar utmärkt att sova så mycket som möjligt innan, sätta in så många extra timmar som möjligt på sovkontot som man sedan drar av timmar på. Dvs, har jag 100 timmar insatt så betyder det att jag kan vara vaken i 100 timmar utan att bli trött, gråhårig och sliten. Så det gäller att samla på sig så mycket sömn i förebyggande syfte som det bara är möjligt.

För visst är det så det fungerar? Hallå? Visst då? Varför tittar alla bort och hymlar med ögonen? Johooo, varför tystnade ni?

Äh, jag VET iallafall att det fungerar så. Och enligt mina beräkningar så har jag ca 15698753 timmar tillgodo på mitt sovkonto, så att ni kommer inte att se mig trött och sliten som småbarnsmamma. Nej nej, jag kommer att vara fräsh som en Hollywoodskådis.

Vänta ni bara. Ni ska få se..... Belive you me!

(Nope, jag lever INTE i förnekelse!)

Lägenheten börjar bli tom, tråkig och stökig. Vi bor bland kartonger, flyttdamm och kaos. Men det är bara 5 dagar till som vi behöver stå ut och sedan så flyttar vi! Tänk så vuxna vi är då... Gifta, med villa och baby. Wow. Det kan inte bli fler vuxenpoäng än så! Eller, möjligtvis om man hade en vovve då kanske.

...som gnäller HELA JÄVLA TIDEN, Meeen..... Jag är alldeles för fet, obekväm, svettig, klibbig, öm, trött och slutkörd för att orka vara något annat än en gnällkärring.

Jag längtar efter friheten som en ogravid kropp innebär. Tänk att kunna sova på mage! Att kunna böja sig ner utan att det ska ta halva dagen! Att kunna springa, träna och promenera på riktigt utan att vagga som en anka och flåsa som en hund som är instängd i timmar i en het bil. (Träning för mig nu är att resa mig upp från liggande läge, tar på krafterna nå jävulskt.) Tänk att få känna sig sexig igen! Nu känner jag mig inte allt för porrig om jag skulle få för mig att försöka åma mig likt en strippa på golvet för min make... neeej, det är inte sexigt för fem öre för om jag väl är nere på golvet, ja då får jag ont i knäna, magen och ryggen och så tar jag mig inte upp utan hjälp och det hela slutar med att jag sitter där och snyftar och lider och maken får komma till undsättning och rädda sin strandsatta val till fru. Nope, sexy sexy time är ju bara att glömma. En valross i gravidtrosor som slutar strax under armhålorna och amningsbehå och finnigt fejs och lynnigt humör ÄR-INTE-SEXIGT! Verkligen inte.

Ja... jag längtar efter en oöm, ogravid kropp. Men framför allt så längtar jag efter att få krama om mitt barn. Jag är så nyfiken på den lill* krabaten som bor inuti mig att jag snart blir galen!

För... Jag vill inte vara den som gnäller HELA JÄVLA TIDEN.... Meeen.... Jag är alldeles för fet, obekväm, svettig, klibbig, öm, trött och slutkörd för att orka vara något annat än en gnällkärring.

1 månad och dryga veckan kvar innan baby kommer. Jag längtar. Jag tror faktiskt att hela världen längtar! I alla fall de som har fått stå i vägen för min vrede. För som gravid så har jag ibland... kunnat bli lite... hur ska jag uttrycka mig?.... AS-JÄVLA-SKIT-FÖRBANNAD!! (Hormonerna har inte varit vänliga med mig)

De som framförallt har fått ta en hel del skit är fyllon, övningskörare, PENSIONÄRER (kokar bara jag säger ordet!!), rasister, jobbiga familjemedlemmar (i mina ögon -jobbiga), vänner och... ja... säkert en hel folkgrupp eller två till som jag har glömt. Jag som vanligtvis brukar vara borderline mesig när det kommer till att säga ifrån har nu i 8 månader inte dragit mig från att kavla upp ärmarna och vara beredd för slagsmål en nanosekund efter att någon sagt, "-Tyvärr, vi har slut på bregott, går det bra med vanlig smör?" (Enligt mina hormoner så har detta varit en helt godtagbar anledning till att inleda en fight.)

Jag tror faktiskt att när jag väl fött mitt barn och återgått till att vara en lameass-chickenshit-svensson att jag då på något sätt får ta och gottgöra alla människor som faktiskt varit snälla och förstående nog att INTE polisamäla mig! Får nog göra som en vän sa och skriva en "My name is Earl"-lista som jag får beta av, punkt för punkt.

Hur som haver.... Dagens "Men fan ta dig" går till:

-Folk som reagerar så starkt på att vilda djur attackerar och dödar människor!!!

Tex; Här för nån vecka sedan så blev en skötare på kolmården dödad av vargarna. Det blev ett jävla liv och det började skrikas att vargarna borde avlivas, kolmården stängas och ANSVARIGA SPARKAS!! Huuuuur kan det komma sig att dessa gulliga, vilda, icket menade som husdjur -djur kan göra så här? Huuuur kan det komma sig att de beter sig som en flock.... VARGAR? Vargar som dessutom följer sina instinkter?! Nä, detta måste vara noga planerat av djuren, de hade något personligt emot sin skötare, hon visste helt enkelt för mycket och skulle därför omedelbart förgöras och tystas ner.  (Visst är det tragiskt att en människa dog, men kom igen, hon var van med vargar, hon visste om riskerna.)

Cheeseses....

Nu idag så läste jag på aftonbladet att en man hade blivit dödad av tigrar på zoo i Köpenhamn. Han hade klättrat på buren och sedan ramlat ner, tror man. "–Han har dödats av djuren, de har kastat sig över honom, uppger vakthavande polis".
Oh no!!! Ännu ett solklart fall av animal on human hatecrime! Det är väl klart som fan att tigrarna beter sig som Tigrar och dödar inkräktaren som just, uppenbarligen, har erbjudit sig att vara dagens frukost. Är man och klättrar på tigerburar och sedan trillar ner så ska man fan inte sedan klaga om man förlorar en lem eller två eller 5!

Det är som om jag skulle klä ut mig till en säl, simma i "Shark bay", bli attackerad av en haj och sedan gråta ut i tidningen om hur dum hajen är, hur kränkt jag känner mig och hota med att anmäla hajen för hatbrott till polisen.

NEWSFLASH PEOPLE; VILDA DJUR BETER SIG SOM VILDA DJUR!!!

Vill ni inte bli uppätna och lemlästa så håll er då fan lång borta från djur och natur!!

Fan ta er.....

Så, den gravida vilden har talat.

Idag är det 2 år sedan min älskade idol och pappa förlorade kampen mot cancern. Tänk att det fortfarande kan göra så ont. Den där sista tiden i Töre.... jag får ont i magen bara jag tänker på det...

Jag vill iallafall hedra min far genom att dela med mig av mitt "minnestal" som jag skrev till honom, men som jag tyvärr inte vågade/klarade av att läsa på begravningen. Jag kommer att dela detta varje år, bara för att påminna mig om hur jag såg pappa. (och många andra gjorde nog det också.) Alla som kände Pekka har nog liknande historier att berätta och jag skulle bli glad om ni delade med er av dem. Här följer iaf mitt minne av pappa:


Till min käre far, Pekka Ensio Nousiainen:

"Min pappa var den roligaste människan som jag kände. Han bjöd alltid på ett skratt. Jag tror inte att han alltid var rolig med mening, utan det var bara så att det kom naturligt. Det hände helt enkelt av sig självt när det kom till pappa.
Som när jag tillfälligt hade flyttat hem till Mamma och pappa i Töre, och kom en morgon ner från övervåningen för att äta frukost. Pappa satt redan vid köksbordet och åt. I handen höll han en gaffel. och när han såg mig komma ner för trapporna så lyfte han spontant på handen för att hälsa mig godmorgon. Det var bara det att han lyfte just den hand som han höll gaffeln med så han fick den rätt i pannan med full kraft! Jag höll på att ramla hela trapporna ner för jag började skratta så våldsamt! Jag minns att det endå blev en fin dag, en vrickad ankel och fyra hål i pannan till trots.

Pappa, precis som jag, älskade att resa och jag hann få vara med på en av hans resor till sitt älskade Gran Canaria. Jag minns hur han, världsvan som han var, satt längst fram i taxin då vi hade varit på en dagsutflykt och skulle tillbaka till hotellet. Pappa kunde ingen engelska och ännu mindre spanska, men han skulle endå förklara till chauffören på "utlänska" var vi skulle. Eftersom pappa var finsk så är ju då svenska ett utlänskt språk för honom.
Nå jååå, Vi åkamaa till den mas palomas, upp för packen, men kör inte på den framsidan. Du kan köra på den våran bakgården vi har den egen grinden där.
Si si senor, sa chaffisen bara och iväg körde vi.
Pappa fortsatte att prata med chauffören och förklarade glatt, på svenska, hur hans son hade beställt köttpullar och bara fått två stycken. Men de var hirveän enorma! hahaha, jååå, niin se oli! Si si, senor, hörde vi bara taxi killen säga.
På något otroligt sätt så hittade bilen fram till vårat hotellhus och mycket riktigt så körde han på baksidan och stannade vid våran grind.
Kom förbi på kaffe sen om du har ingen kunden, sa pappa till chauffören som tack för pratstunden (vare sig finska, engelska eller svenska kunde chauffören heller!!) Mañana? frågade han. Yesturday, yesturday svarade pappa på det (Han trodde att det var engelska för Ja!). Buenas noches senor sa taximannen och körde iväg. Vi andra skrattade så att tårarna sprutade. Pappa var sån. Han fick alltid kontakt med folk, oavsett om de talade samma språk eller ej.

Många av mina vänner och gamla lagkamater vittnar om att ingen såg lika cool ut i gul "Notas" träningsoverall som min pappa. Han hade den alltid på sig, och när han var ute i farten så kunde man både se och höra han på flera mils avstånd. Han brukade vara ute med min lilla moppe, som mest kan liknas vid en cykel med motor på, och han sjöng högt där han "dundrade" fram. Han hälsade på alla, främling eller vän, och fortsatte sedan att sjunga någon finsk sång på sin färd vidare mot var han än just då skulle.

Han tränade mitt innebandy lag i några år. Jag stod i mål och en gång så skulle pappa visa alla "hur man gör mål". Laget stod runtomkring oss och skulle se och lära. Pappa började springa med klubba och boll mot mål. Saken var bara den att han var något gasig i magen (ett släktdrag hos oss föresten) och för varje steg som han tog så släppte han ljudliga och kraftiga pruttar! När jag såg (och hörde) honom närma sig målet så kastade jag mig iväg från målet för att skydda mig mot stanken som jag visste efterföljde pappa, och han kunde då helt lugnt skjuta in bollen i öppet mål. SÅDÄR, Så gör man mål!!! utbrast han stolt. Konstigare än så var det inte. För mig som då var en förtonårig knubbig tjej med snea tänder, handsvett och akne så var det kanske ANINGEN pinsamt, medans alla i mitt lag, ja alla i hela sporthallen, låg på golvet och kipade efter luft medans tårarna sprutade och skrattet hördes hela vägen till kiruna. När pappa sedan fick cancer första gången och slutade träna oss, så slutade även alla i laget att spela. Vi ville helt enkelt inte bli coachade av någon annan än pappa.

Jag frågade pappa lite innan han dog, om han kunde lova mig att han ska komma och spöka för mig när han går bort. Det kan jag ju inte göra, säger han När jag undrar varför inte så svarar han: Nå, men jag är ju rädd för spöken!!
Det vet jag att han var, han kunde inte sova på en vecka efter att jag, som liten, tvingade honom att se "Casper, det snälla spöket" med mig.

Jag tror att det kan vara väldigt lätt att helgonförklara någon som är död. Men min pappa var verkligen någonting speciellt och unikt. För mig var han glädje, liv, skratt och trygghet.

Och det är såhär jag vill minnas honom. Med ett leende.
Min pappa var för mig allt det jag vill vara. Jag beundrade honom som människa. Han är mig saknad.

Tack för mig"

Just nu så känns det som om jag har varit gravid i... ja... minst... för alltid!
Jag längtar väldigt mycket efter att få träffa den lilla krabaten som bor inne i min mage, lever om på nätterna och väcker sin mamma titt som tätt. Jag längtar verkligen jätte mycket. Men det känns som om det fortfarande är en halv evighet till den lill* kommer att behaga sig ut... över 2 månader! Är man så stor som jag är nu så är det lika med... ett sekel!

Nå, jag går ju dock på semester efter denna dag så då ska jag se till att sova bort dagarna så att det snabbt blir augusti.

Nämde jag att jag längtar efter baby? För det gör jag... nå jävulskt mycket! Vi har redan alla saker vi behöver, det enda som saknas är... du. Kom snart!!


Btw, vi har blivit husägare! Fast då de flesta (alla) av mina läsare är FB-kamrater med mig så är det redan Old news.




Kom baby, kom!

Jag vill minnas att jag var rätt intresserad av kläder förut och shoppade en halvt ny garderob varje löning. Jag hade snygga festtoppar, softish bakiskläder, snygga träningsoutfits och bekväma vardagströjor. Det är så jag vill minnas att jag var, dvs innan jag plussade på pisstickan. Nu för tiden så är jag inte lika kräsen när det kommer till kläder. Eller utseende överhuvudtaget. Jag täcker över de enorma påsarna under ögonen med lite underlagskräm och borstar håret lite då och då och, voila, jag är redo att gå på fest. Kläder? Ja, får jag på mig det och det inte klämmer kring magen så duger det mer än väl. So what att linnet är farmors gamla blommiga gardiner som redan på sjuttitalet ansågs vara FÖR BLOMMIGA. Och inte gör det så mycket om de extremt sköna byxorna jag har på mig är byxor som MC Hammer ratade på 80-talet för att de var... för baggiga och extrema. 
 
Får jag på mig ett plagg, utan att riskera att göra första medmänniska jag möter blind för att en knapp just flög iväg i 365 km/h rätt i ögat på dem,  ja, får jag på mig det så är det alltså lika med snyggt!

Men nu tänker ni säkert, att hallå, det finns ju faktiskt snygga mammakläder att köpa där ute i affärerna.
Jo, det finns det säkert. Men såhär halvvägs in i graviditeten, när jag blir andfådd av att säga lite för långa meningar, min kondis är lika med... obefintlig och min kroppshydda mest liknar en 100-kilos potatissäck, så känner jag mig inte direkt sådär super taggad på att gå runt och prova kläder. För det första så börjar jag tjockisflåsa högt nå jävulskt vid minsta knäböj, för det andra så finns risken att toppen som jag just med nöd och näppe fick ner över brösten... stannar där tills jag klipper sönder den! Pinsamt att gå fram till kassan och säga "-Ehh... jo, såhär är det... jag får inte av mig det här så... jag måste väl köpa det. Kommer du åt prislappen som sitter under en tredje valken uppifrån och ner, ja, tack tack"
Och för det tredje så är chansen stor att jag helt enkelt fastnar med byxorna vid mina feta vader, snubblar ut ur provhytten, ramlar på en stackars obevakad make som sitter på pall utanför och skadar denne allvarligt. Sedan för jag ligga där med arslet i vädret och alldeles för tajta stödstrumpor på tills brandkåren fått in lyftkranen till provrummen och således kan hjälpa mig (och den klämda mannen under mig) upp.

Nää. Då jag endå inte lär vinna några priser för "Årets MILF 2012" så föredrar jag nog att ha mina MC Hammer brallor och min blommiga gardintop på. Blir mindre skador så och jag slipper punga ut en herrans massa pengar i skadestånd för psykiskt lidande och förstörd egendom. Det är helt enkelt inte värt besväret.

I´ts Hammer time baby.



Glad påsk!

Allt sedan jag blev gravid så har det blivit allt svårare och svårare att lura in min stackars, kära make i "känslomässiga fällor". Den klassiska fällan "-Ser jag tjock ut i det här?", som tidigare garanterade fångst fungerar inte längre... När jag frågar om jag ser tjock ut i någonting (oftast när jag provar något av mina "smalplagg" som numera är 3 storlekar för små och nu gör så att jag ser ut som michelingubben i tubtop) så tittar Tomi bara bort, skakar på huvudet och säger; "-Älskling, det är meningen att du ska se stor ut, du är gravid och då är det fint att vara stor, tjock ser du inte ut, men gravid ser du ut att vara".

Damn him. Att plötsligt börja tjura och tycka synd om mig själv för någonting galet som han har sagt ger inte heller samma effekt som förut. Nu är det ju mina hormoner som gör att jag är lite ut balans och det i sig är fullkomligt normalt och kommer att gå över så småningom.

Gaah. Att det plötsligt ska vara så svårt att få "Bråka". Han går helt enkelt inte på mina små "muckförsök" längre. Jag kan inte annat än känna mig besegrad. Min make har knäckt den "kvinnliga koden" och därmed står det 1-0 till honom.

Bra jobbat Tomi, bra jobbat. Jag har underskattat dig som motståndare i kampen mellan kvinna och man.

I shall return, and victory will be mine!

Finns det någonting jag älskar så är det lediga söndagmornar då man bara ligger i sängen, myser, äter frukost och slökollar på tv. Idag är en sådan söndag. Trots att jag återigen har vaknat flera gånger inatt och haft ont i händerna (?!) så är humöret nästan oförskämt glatt.

Helgen har varit hur bra som helst också. Tomis bror och hans sambo har varit och hälsat på och vi har umgåtts, ätit gott och bara haft det bra. Igår var vi till svärmor och firade jul igen. Jepp. Julmat åts och klappar utbyttes.

Inte dåligt att få fira jul 2 gånger på ett år.

Nåväl, nu ska jag krypa tillbaka ner i sängen och titta på "happy feet 2".

Ha en crazy, lazy söndag.