07:30. Knappar in mitt personnummer.
"Vi kommer att ringa dig klockan 10:00"
Det är länge dit. Jag ringer igen, denna gång till vanliga vårdcentralen.(Tänk om..)
07:31. Knappar in mitt personnummer.
"Vi kommer att ringa dig klockan 08:20"
Jag väntar.(Tänk om..) 08:33 Telefonen ringer.
"-Hej, det här var från ....vårdcentral"
"-Hej, Jag är gravid i vecka 6 men nu är det så att jag har börjat blöda. Mycket"
"-Det behöver inte vara någonting (tänk om..), men det kan även vara början på ett missfall. Du får ringa din barnmorska och höra vad hon säger.
"-De ringer mig klockan 10.
"-Okej. Men avvakta och hör med henne."
Tänk om? Tänk om? Tänk om du fortfarande lever?
10:01. Telefonen ringer.
"Hej, jag är gravid i v 6....."
Barnmorskan tyckte att jag skulle avvakta. Det behöver inte vara något fel men det kan också vara ett missfall.
Tänk om? Tänk om? Ekar i mitt huvud.
Ringer privat sjukvård. De har inga gynekologer på plats. Men kvinnan jag talade med lät uppriktigt orolig. Hon tyckte att jag skulle ringa kvinnokliniken och åka in på en gång.
Jag ringer.
"-Telefontiden är stängd. Återkom i morgon"
Jag ringer 1177. De tyckte att jag skulle avvakta. Det finns endå ingenting de kan göra OM det är ett missfall.
Tänk om, tänk om, tänk om du fortfarande lever?
Dag 2. Klockan 07:30. Ringer kvinnokliniken. Jag blöder mer. Har även börjat få ont.
"-Avvakta. Är det ett missfall så sköter kroppen det där av sig själv."
"-Men jag vill veta! Jag vill veta om det är ett missfall eller inte! Tänk om det är två därinne och bara ett som har dött? Tänk om?! Jag vill veta!"
"-Mm, men avvakta. Om du inte får någon infektion så behöver du inte komma in. Om 1 månad så får du göra ett nytt gravtest och om det är negativt så har allt kommit ut."
Tänk om...!
Nu är det dag 5. Jag har gråtit av smärta. Både fysisk och psykisk smärta. Jag är helt slut i både kropp och huvud. Jag har blödit alldeles för mycket för att denna historia skulle kunna sluta väl.
Vi har förlorat vårat barn. Jackie kommer inte att få något syskon ännu. Glädjen som vi hann känna i några dagar har nu utbytts till sorg. Sorg över ett förlorat hopp. Sorg över ett förlorat barn.
Jag kommer att läka så småningom. Blödningen kommer att ge med sig. Det stora plusset på stickan kommer att försvinna och ersättas med ett ännu större minus.
Jag säger inte att jag är arg på sjukvården. De agerar efter sina regler och order. Jag säger att jag hade velat veta på en gång. För våran skull. Så att vi kan gå vidare. För idag, en hel vardagsvecka senare så vet jag innerst inne, att det är ett missfall. Men endå så finns hoppet kvar. Jag hör fortfarande samma ekande mening i mitt huvud så viskar:
Tänk om? Tänk om? Tänk om du fortfarande lever?
