piiano

I morgon så är det dagen för pappas begravning.
Jag känner mig orolig inför det. Verkligen in i benmärgen orolig. Jag har handsvett, jag har ont i magen mest hela tiden, känner en konstant overklighetskänsla och jag är mer rädd och nervös inför detta än vad jag har varit för någonting annat tidigare i mitt liv.

Jag vet att det kommer att bli en tung och jobbig dag. Jag vet att jag kommer att få panik av att se mina nära och kära vara ledsna och sorgsna. Man vill ju aldrig att ens kära ska gråta. Jag ialf, känner mig så hjälplös då.

Men mest av allt så är jag rädd för att pappa, efter begravningen, ska glömmas bort. Jag är rädd för att livet ska gå vidare som om han aldrig hade existerat, utan att han bara faller i glömska. Att han bara blir ihågkommen och pratad om vid ett fåtal tillfällen.

Jag är rädd för att om jag går igenom begravningen och klarar av det, så innebär det att jag godtar att pappa är död. Att jag accepterar det och tycker att det är okej. Men det är det inte. Jag vill inte acceptera det på långa vägar. Det kommer aldrig att bli okej, för det är så orättvist och fel att han var tvungen att dö! Jag avskyr att höra "Livet går vidare", jag vill inte att det ska göra det, jag vill att världen ska stanna och att tiden ska backas... Jag vill inte att "livet går vidare" utan min pappa!

På mornarna när jag just har klivit upp från sängen så känns allting så underbart och härligt. Tills jag vaknar till och minns att pappa är borta.... För alltid.

Smärtan kommer aldrig att släppa och jag vet inte om jag kan godta att vi inte någonsin får våran Pekka tillbaka.


Varför kan han inte bara berätta att han är okej? Varför kan han inte bara säga till mig att han inte har ont längre? Varför vet man inte det med 100% vetenskapliga bevis att det finns liv efter döden och att man kommer att få träffas igen??? Jag vill veta det, jag behöver få veta det!!


Fy fan vad ont det gör.....

Jag har tidigare berättat om hur jag älskar snuskiga felsägningar och jag retar och påpekar sådant mer än gärna, och njuter när jag får folk till att småskämmas och ser deras kinder bli röda. Visst det är jätte roligt. Men det är ju förstås inte lika roligt när det händer en själv. (nog för att jag gör bort mig mer än gärna) Men iaf, hellre retar jag än blir retad, men är det inte alltid så?

Men hur som helst, jag och Tess höll på att diskutera magsår och magkatarr. Och hur man trycker ner en slang i käften på en för att få ner en kamera i magen när man undersöks. Hur mysigt känns det liksom??
Men... någonstans mitt i samtalet så blev det lite fel för mig....

-Kan man få slangen via rumpan istället?

-Det vet jag faktiskt inte....?

-Ja, för jag tar den då hellre UPP I RÖVEN än IN I MUNNEN!!

-.........????

-.....Oj......!

-..Vad roligt för din kille då! HA-HA-HA-HAAAAA!!!

-Jag tror att jag går och ställer mig i skamvrån ett tag! (Pekar mot det bortre hörnet av rummet)



Ibland blir det bara fel helt enkelt! Vissa dagar så ska man egentligen bara tiga!

Jag är ensam hemma ikväll. Det har gått bra och jag har faktiskt njutit av att få lite egentid. Fram tills nu vill säga... Nu har tankarna och funderingarna kommit ifatt mig. Jag är ensam. Så otroligt ensam. Jag saknar, jag sörjer, jag tänker tillbaka och jag har ont. Mitt hjärta blöder ikväll.

Jag lyssnar på Elvis och minns min barndom... jag minns min pappa.

Varför gör det så ont? Varför var du tvungen att lämna oss? Varför, varför varför??

Varför... Det har jag frågat mig själv ofta på sistone...

Jag är inte stark nog att vara själv ännu. jag behöver ha människor omkring mig.

Lyssnar på Elvis ikväll och minns min barndom... jag minns min pappa... 
Denna låt är så fin.

 



Min gumma ringde som en räddande ängel just och bad mig komma och hämta upp henne. Vi ska åka till Boden och hämta hem killarna. Det behöver jag. Mina vänner. Ni betyder så mycket för mig, ni vet vilka ni är.

Det har hänt så mycket på den senaste månaden att jag inte riktigt har hunnit med vare sig Psykiskt eller fysiskt. Jag är ett nervvrak stundtals för att i nästa sekund uppvisa ett sådan mod och sådan styrka att jag nästan skrämmer mig själv. Ena dagen vräker jag i mig i mig mat för att nästa dag må illa åt allt ätbart och får inte ner en endaste bit mat. Måendet pendlar, och det pendlar stort.

Men utan min familj och mina nära så hade det varit 7000 resor värre. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem?! Mina syskon och jag har kommit varandra så nära och det är jag evigt tacksam för.

Sen så är jag tacksam för vänner som har stöttat, lyssnat, gråtit, hälsat på, ringt och messat. Jag är livrädd för att vara själv just nu. Jag får panik om jag är det och känner ett tvångsmässigt behov av att få umgås och ha andra människor runt omkring mig.

Igår så var vi till pappa för sista gången... Han var så vacker och såg så rofylld ut där han låg i kistan. Det var otroligt jobbigt och ledsamt att vara där, men det var ingen snack om att jag inte skulle ha följt med. Jag grät och stundtals var jag även lite rädd eftersom jag hade synvillor där jag såg pappas bröstkorg röra sig upp och ner....Men just för att han såg så fin och lugn ut så kunde jag nästan känna en lättnat efter att vi kommit ut därifrån, -Han har verkligen inte ont längre!

I tisdags så var det 6 år sedan jag och Tomi blev ihop... Men vare sig han eller jag kände för att fira på något sätt alls. Det är inte riktigt läge för det just nu. Vi satt istället och pratade om pappa och roliga/knäppa saker han brukade säga/göra och så gick vi igenom de senaste veckorna lite grand också.... Men inte helt ännu. Det orkar vi inte med tanke på att alla sår är så färska och gör så otroligt ont än!



Men iallafall.... Tack ni som på ett eller annat sätt har varit med och tagit del av sorgen. Tack för kommentarerna på förra inlägget också.


Pappa, jag saknar dig så....

Igår så kom jag hem för första gången på 3 veckor....Till ett hem som inte längre känns som ett hem, en själlös lägenhet som inte ger någon trygghet alls. Jag kom hem igen för första gången sedan min älskade pappa gick bort...
Jag, mina syskon och Tomi har varit i Kalix/Töre de senaste 3 veckorna och tagit hand om pappa. Och varandra. Söndagen den 23 maj så ringde mamma och berättade att det var illa och då åkte jag, tomi och syrran raka vägen till kalix sjukhus. Dagen efter så fick vi höra den hemska sanningen från läkaren, att pappa inte hade länge kvar att leva. Min värld, som jag har känt till den, rasade samman där och då. Ingenting spelade längre någon roll. Allting i hela världen kändes plötsligt oviktigt och värdelöst. Det enda som spelade roll var pappa och familjen. Snart var även mina bröder där och vi tillbringade våra dagar på sjukhuset och våra nätter i Töre. Vi satt uppe hela nätterna och bara pratade, höll om varandra, skrattade (i chock) och grät.

Mina föräldrar som har varit ihop i 38 år hade ännu inte gift sig med varandra, men tisdagen den 25 maj så gjorde de äntligen det! Cermonin höll till i sjukhuskapellet och det var det vackraste bröllop som någonsin har skådats! Pappa, som bara kunde ett ord på engelska, Yesterday, fick höra just "yesterday" spelas och även hans 4 barn sjöng en låt för honom. Inte ett öga var torrt, och det var så vackert och känslosamt att det aldrig kommer att glömmas. Prästen välsignade mor och fars 38 år ihop och de fick äntligen säga "Ja" till varandra....

Pappa hade en enorm hemlängtan och efter att min syster satt bollen i rullning så fick vi, efter många om och men, möjligheten att ta hem pappa till Töre. Sjuksköterskor skulle komma flera gånger dagligen och vi syskon skulle turas om att vaka över, hjälpa och assistera honom och diabetessprutorna skötte mamma om. Vi ville så gärna uppfylla pappas önskan om att få komma hem att ingenting skulle få vara ett hinder för det.


Så lördagen den 28 maj så kom han hem.... Där var han otroligt pigg ibland, för att i nästa stund vara jätte svag och dålig. Men han gjorde sitt bästa för att vara med och han klagade inte en enda gång trots enorma smärtor. Den livslusten och kärleken för världen som min far hade går ej att beskriva med ord. Och jag tror att han var väldigt lycklig över att få komma hem igen....

I 11 dagar så fick han alltså vara hemma. Han var så klar i sinnet enda fram till slutet, och så sent som 3 dagar innan han gick bort så spelade han kort med oss vid köksbordet och åt kålsoppa med god aptit...

Sedan så fick han lunginflamation och över 40 gradig feber och blev sängliggande...
I tisdags, den 8 juni, efter en hård kamp så somnade pappa in i den sista vilan. Efter 12 års kämpande så förlorade pappa mot cancern. Han gick bort dagen före han skulle ha fyllt 59 år....

Det gör så fruktansvärt ont och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag saknar min älskade pappa. Jag vill bara att jag ska vakna upp och att allting ska vara en hemsk dröm. Jag vill inte inse att han faktiskt är borta och inte kommer att komma tillbaka mer....

Igår så kom jag alltså hem. Min mamma är ensam kvar i huset och det krossade mitt hjärta att lämna henne där själv och åka hem.... Till ett hem som inte längre ger någon trygghet, ett hem som känns tomt och ångestfyllt. Ett hem som inte längre kan kallas ett hem. Hem finns inte längre alls. Hem för mig var pappas trygga och tröstande famn. Hem har lämnat mig....

Kära pappa, kom tillbaka, jag saknar dig så mycket och det gör så ont att ha förlorat dig!

6 dagar har gått sedan du försvann... 6 dagar sedan mitt hjärta slets isär...


Pekka Ensio Nousiainen 19510609 - 20100608.

Pappa nu får du springa marathon i himlen, pappa nu får du sjunga karaoke hela dagarna för himlens alla änglar, pappa nu har du inte längre ont, pappa nu är du den vackraste av alla änglar.
Pappa, tack för att du gav mig livet och tack för att jag har fått vara din dotter och älska dig i 27 år.

Pappa tack för att jag fick känna dig. Jag kommer alltid att sakna och älska dig.

Vi kommer att ses igen.


Mitt hjärta är krossat.