piiano

Jag vill minnas att jag var rätt intresserad av kläder förut och shoppade en halvt ny garderob varje löning. Jag hade snygga festtoppar, softish bakiskläder, snygga träningsoutfits och bekväma vardagströjor. Det är så jag vill minnas att jag var, dvs innan jag plussade på pisstickan. Nu för tiden så är jag inte lika kräsen när det kommer till kläder. Eller utseende överhuvudtaget. Jag täcker över de enorma påsarna under ögonen med lite underlagskräm och borstar håret lite då och då och, voila, jag är redo att gå på fest. Kläder? Ja, får jag på mig det och det inte klämmer kring magen så duger det mer än väl. So what att linnet är farmors gamla blommiga gardiner som redan på sjuttitalet ansågs vara FÖR BLOMMIGA. Och inte gör det så mycket om de extremt sköna byxorna jag har på mig är byxor som MC Hammer ratade på 80-talet för att de var... för baggiga och extrema. 
 
Får jag på mig ett plagg, utan att riskera att göra första medmänniska jag möter blind för att en knapp just flög iväg i 365 km/h rätt i ögat på dem,  ja, får jag på mig det så är det alltså lika med snyggt!

Men nu tänker ni säkert, att hallå, det finns ju faktiskt snygga mammakläder att köpa där ute i affärerna.
Jo, det finns det säkert. Men såhär halvvägs in i graviditeten, när jag blir andfådd av att säga lite för långa meningar, min kondis är lika med... obefintlig och min kroppshydda mest liknar en 100-kilos potatissäck, så känner jag mig inte direkt sådär super taggad på att gå runt och prova kläder. För det första så börjar jag tjockisflåsa högt nå jävulskt vid minsta knäböj, för det andra så finns risken att toppen som jag just med nöd och näppe fick ner över brösten... stannar där tills jag klipper sönder den! Pinsamt att gå fram till kassan och säga "-Ehh... jo, såhär är det... jag får inte av mig det här så... jag måste väl köpa det. Kommer du åt prislappen som sitter under en tredje valken uppifrån och ner, ja, tack tack"
Och för det tredje så är chansen stor att jag helt enkelt fastnar med byxorna vid mina feta vader, snubblar ut ur provhytten, ramlar på en stackars obevakad make som sitter på pall utanför och skadar denne allvarligt. Sedan för jag ligga där med arslet i vädret och alldeles för tajta stödstrumpor på tills brandkåren fått in lyftkranen till provrummen och således kan hjälpa mig (och den klämda mannen under mig) upp.

Nää. Då jag endå inte lär vinna några priser för "Årets MILF 2012" så föredrar jag nog att ha mina MC Hammer brallor och min blommiga gardintop på. Blir mindre skador så och jag slipper punga ut en herrans massa pengar i skadestånd för psykiskt lidande och förstörd egendom. Det är helt enkelt inte värt besväret.

I´ts Hammer time baby.



Glad påsk!

Allt sedan jag blev gravid så har det blivit allt svårare och svårare att lura in min stackars, kära make i "känslomässiga fällor". Den klassiska fällan "-Ser jag tjock ut i det här?", som tidigare garanterade fångst fungerar inte längre... När jag frågar om jag ser tjock ut i någonting (oftast när jag provar något av mina "smalplagg" som numera är 3 storlekar för små och nu gör så att jag ser ut som michelingubben i tubtop) så tittar Tomi bara bort, skakar på huvudet och säger; "-Älskling, det är meningen att du ska se stor ut, du är gravid och då är det fint att vara stor, tjock ser du inte ut, men gravid ser du ut att vara".

Damn him. Att plötsligt börja tjura och tycka synd om mig själv för någonting galet som han har sagt ger inte heller samma effekt som förut. Nu är det ju mina hormoner som gör att jag är lite ut balans och det i sig är fullkomligt normalt och kommer att gå över så småningom.

Gaah. Att det plötsligt ska vara så svårt att få "Bråka". Han går helt enkelt inte på mina små "muckförsök" längre. Jag kan inte annat än känna mig besegrad. Min make har knäckt den "kvinnliga koden" och därmed står det 1-0 till honom.

Bra jobbat Tomi, bra jobbat. Jag har underskattat dig som motståndare i kampen mellan kvinna och man.

I shall return, and victory will be mine!

Finns det någonting jag älskar så är det lediga söndagmornar då man bara ligger i sängen, myser, äter frukost och slökollar på tv. Idag är en sådan söndag. Trots att jag återigen har vaknat flera gånger inatt och haft ont i händerna (?!) så är humöret nästan oförskämt glatt.

Helgen har varit hur bra som helst också. Tomis bror och hans sambo har varit och hälsat på och vi har umgåtts, ätit gott och bara haft det bra. Igår var vi till svärmor och firade jul igen. Jepp. Julmat åts och klappar utbyttes.

Inte dåligt att få fira jul 2 gånger på ett år.

Nåväl, nu ska jag krypa tillbaka ner i sängen och titta på "happy feet 2".

Ha en crazy, lazy söndag.

What? Lever hon? Skriver hon? Ja, jag är lika förvånad som ni är.
Jag trodde mig ha lagt ner "piiano" helt och hållet men plötsligt, och som från ingenstans, så fick jag plötsligt en enorm lust att skriva ett litet inlägg. Så, hej "piiano" och hej ni som läser.

Låter kanske som en klyscha när jag säger det, men livet är verkligen så perfekt som det bara kan vara just nu. Jag har gått upp i vikt sedan jag slutade snusa i september. Jag har gått upp massor i vikt. Men inte enbart pg.a nikotinbristen, utan också för att jag är med barn.
Äntligen! Som jag och maken har längtat och väntat.
Det är verkligen ingen hemlighet att vi har försökt att bli med barn väldigt länge. Det gick t.om så långt att vi fick tid till en provrörsbefruktning. Vi var ner till umeå och pratade med läkaren och jag skulle därefter börja med en hormonbehandling nästa gång jag fick mens. Den mensen har fortfarande inte börjat ännu. Jag blev med barn på naturlig väg precis före!

Det känns så klart otroligt underbart, även om jag nojar mig och känner efter alldeles för mycket och tror att minsta lilla gas i magen är ett tecken på att någonting är fel. Jag ska försöka slappna av så att jag får njuta av varje minut av denna härliga tid. För härlig har den varit, förutom några skrämselförsök från baby med blödningar och kramper, jag har sluppit spya och illamående.

Jag är nu i vecka 17... eller 18... eller 19. Nä, jag är inte riktigt säker och vi får leva med ovissheten i 3 veckor till då det är tid för ultraljud. Längtar.

Så. Det var det inlägget. Tänk att jag och Tomi ska bli föräldrar! Hur underbart, skrämmande och härligt är inte det?!

Ha en underbar fredag.

Att "Wordfeud" skulle vara beroendeframkallande måste väl vara årets underdrift. Det är besattframkallande, i minsta fall! Den tar över ditt liv, den styr dig som om du vore en marionettdocka och kontrollerar dina tankar så att du inte kan tänka på annat än hur många poäng ord som folk runt omkring dig säger skulle vara värda.

-Jag får sparken? Uh, sparken, det skulle vara bra poäng, speciellt i en 'TW' ruta. Bra tips!

Är jag ute och kör bil så kommer jag på mig själv med att plussa ihop andra bilars registreringsplåtar och sedan kasta om dem så att de bildar ord. Ju fler ord med Z eller X jag får ihop desto bättre är jag!
Ska jag sova klockan 00:00, så ligger jag där och tänker för mig själv, -bara ett ord till!
Plötsligt i 'nästa' stund när jag tittar på klockan så är den 03:00! Ojdå.

Ja.. Man blir bestatt och fast i wordfeudträsket (iaf om man har lika kass karaktär som jag!) väldigt lätt och fort.
(och är ett ord som brukar ge bra med poäng btw!)

Måste bara avsluta med att visa er en skrytbild. Notera poängen som jag fick!

(Now let me hear you say weyoo)

Fy fan vilken kass dag jag har haft. Igår efter jobbet så drabbades jag av en hemsk huvudvärk, som gjorde att jag missade det efterlängtade 'poledancing' passet som jag tänkte gå på.
Jag var verkligen inte i skick nog för att åma mig kring nå stångar what-so-ever.

Tänkte att en liten tupplur på 17 timmar skulle bota skallebangen, men icket det. Vaknade upp imorse med ett ännu värre bombombommande i kraniet. Ni vet en sån där härlig huvudvärk som gör att det känns som om synen försvunnit och att man när som helst ska kaskadkräkas i Gustavsbergsskålen. Mmm, precis så härligt som det låter.

Nu har jag dock drogat mig på migräntabletter såpass mycket att jag börjar känna mig någotsånär levande igen.

Imorgon hoppas jag på att vakna upp utan värk så att jag kan få träna igen!

Hey, det kan ju iallafall inte bli värre.
(Ta i trä)

Mamma och hennes Rikard var förbi mig på jobbet nyss och lämnade ett album med gamla bilder på pappa. Jag blev så lycklig att jag blev tårögd av att se dessa!

Nog var min pappa allt en stilig man.

Att jag är nöjd just nu. Sitter med mina favorit pojkar och äter sushi efter sushi efter sushi. Gott.

Ignorera att jag ser ut att vara smittad av rabies på bilden, koncentrera er istället på leendet så ser ni exakt hur nöjd jag är.

Nu, hämta mer mat.

Ciao

Ikväll ska vi gå på sushibar och kalasa på sushibuffe. Och jag håller på att längta ihjäl mig. Bara tanken på att få trycka i mig så mycket rå fisk som jag bara orkar, får det att börja vattnas i munnen på mig.

Jag, som har avskytt all typ av fisk, förutom fiskpinnar, har gjort en 180:s vändning och blivit minst sagt galen i sushi, lax, röding och torsk!

Jag har nog blivit sjuk på riktigt. Eller tvärtom... Jag har nog blivit frisk faktiskt. Efter min depression så har jag märkt att jag numera ogillar kött och öl. (VA? Trodde aldrig att det skulle vara möjligt!) och istället älskar jag nu fisk och bubbelvin. (VA? Trodde aldrig att det skulle vara möjligt!)

Nåväl, det jag ville säga var iaf att jag LÄNGTAR till sushibuffen ikväll.

Nä nu ska jag äta och sedan jobba vidare.

Så är det. Jag har ju som jag tidigare nämt, blivit närmast besatt av att träna. Jag tycker att det är så förbannat skönt att kämpa, slita och plåga sig själv till max! Och efteråt svävar jag som på moln, hög på endorfiner och känner mig "on top of the world".

-Hej mitt namn är Piia och jag är träningsnarkoman.
-Heeej Piia.
(nä, riktigt så illa är det inte, jag tränar ju bara en gång om dagen. Kan inte direkt klassas som ett beroende)

Och precis som med allt som är roligt, så blir det konsekvenser om man har för roligt.

Min rygg och nacke känns... Trasig. Ont är bara förnamnet! Dödligt smärtsam är efternamnet.
Det känns inte som träningsvärk heller, utan mer som... inflammerat?

Äh, jag har nog bara kastat lite för hårt med huvudet och nacken på sistone. Det går nog över efter en helg av träningsvila och muchos värktabletter.

Så, nu får det vara färdigklagat för idag. Ska duscha av mig och bänka mig i soffan, tuggandes på en GI-burgare. Mumma.

Så är det... Allt som är roligt har konsekvenser.

Jag må ha vaknat upp alldeles gråtsvullen i ansiktet, men det var då det.
Jag och hjärtat var till McDonalds (smygreklam, jag vet!) och käkade deras underbara frukostmackor, vi åkte vidare till storheden och shoppade lite. Jag fick mig nya träningslinnen och maken fick sig ett par shorts, så nu kan han banne mig inte ursäkta sig längre, nu jävlar ska jag ha med honom på gymmet ("nu är det fredagsmys..") om det så blir det sista jag gör! Okej, han saknar träningsskor att ha på sig... men det är väl inte hela världen?

Behöver man nödvändigtvis ha på sig sånt alls? Jag menar, att spinna, pumpa och springa går väl jä-ä-ätte bra utan va?! (tss)
Så, my point is, jag känner mig inte det minsta sorgsen längre. Jag och min tjejkompis var och skakade rumporna av oss på ett Zumba-pass tidigare idag också. Både pulsen och humöret steg nå så jävulsk vill jag lova. Det var riktigt roligt kan jag lova, trots att jag inte hängde med alls och mest såg ut som en pundare med hallucinationer som trodde att han hade fladdermös flygandes efter sig!

Jag tolkade danserna på mitt egna sätt, och jag hade kul. Det är allt som räknas.

Så, en snabb lunch nu och jobb sen.

Fan vad jag mår bra!

(varning: ganska hemsk text som kan uppröra, speciellt om du känner någon som har cancer)

Jag gjorde ett ordentligt misstag igårkväll. Vi kollade på film innan läggdags, fine, inget fel där, det gör vi ofta. Saken var bara den att filmen handlade om en tjej (i 30 års åldern) som drabbas av cancer...

Det gjorde så ont att se hennes ångest och ännu mer ont gjorde det att se familjen och vännernas rädsla och ångest. Mest för att jag själv vet precis hur det är... Filmen tog mig tillbaka till dagarna före pappa dog.. De hemska, avskyvärda dagarna som förevigt har etsat sig fast i mitt minne.

Att dö är inte sådär enkelt och fint som det är på film. Du somnar inte bara in i lugn och ro. Du säger inte bara några vackra och kloka ord till dina kära för att sedan, vackert och stillsamt glida över till den andra sidan. Nej. Det fungerar inte så. Du plågas, du kvävs sakta, dina kära står skräckslagna brevid dig, upprörda för att de inte kan lätta din smärta. Du är så borta i ett morfinrus att om du genom all blod och slem, lyckas få ur dig några ord så är de så osammanhängande och konstiga att ingen kan förstå eller tyda vad du försöker säga. Folk runt omkring dig bråkar med varandra för att de är så frustrerade över att se dig plågas så och de önskar inget annat än att du ska få somna in i den sista vilan för att slippa lida så. Du blöder, du lider, du har dödsångest, du kämpar emot, du förstår ingenting och du är så otroligt rädd och trött.

Att dö är en lång process och händer inte bara på nån minut. Det känns inte bra och det gör ont. Det gör så jävla ont! Och lukten av döden, den kommer dina kära aldrig någonsin kunna glömma. Den kommer att spöka för dem och en bris av lukten kommer då och då att dyka upp som en grym påminnelse om hur vidriga dessa sista dagarna var och också håna dig om att du förmodligen kommer att få uppleva allt det här igen en vacker dag. Med en annan kär person till dig. Eller kanske, om du har tur, så är det du själv som ligger där och ser dina käras skräckslagna miner....

Nej att dö är allt annat än vackert. Så upplevde jag det i alla fall..

Behöver jag säga att jag upprördes av filmen och grät som en barn tills jag inte hade några krafter kvar? Jag är så glad att min man låg brevid mig och strök mig i håret och tröstade mig så att jag tillslut blev trygg och somnade utmattad och slutgråten. Ögonen är svullna fortfarande. Jag avskyr att gråta på kvällen för det påverkar mig även dagen efter.

Usch. Nu förstörde morgonen för er känner jag. Ska gå på zumbapass snart och dansa mig glad igen. Behöver distraheras lite från tankarna....

Älskade pappa, saknar dig.

Wow.

Jag är kär. I afrikansk dans. Har aldrig haft så här roligt när jag tränat förut. Någonsin!

Det var så typiskt mig, total freky deky get crazy let loose ogachakka ogachakka ogaogaogachakka stil. Så pass mycket jag att jag faktiskt funderar på att flytta till Afrika och bosätta mig mitt ute i vildaste savannen hos de lokala gudarna-måste-vara-tokiga (filmen) -aktiga infödingarna så att jag får freky deky dansa såhär varje dag!

Ja, ni hör ju, jag är såld på det här.

Om ni någonsin ska prova på en typ av träning, så kör på AfroPowerDance.

Duscha. Varva ner. Äta. Sova. Najti najt.

Okej. Jag Facebook has spoken, I am back.

Nu kan man även uppdatera via telefonen så jag lär ju dela med mig av mitt nonsens mer än nödvändigt. Amen.

Jag har fått en nytt 'beroende' på tal om ingenting, jag har köpt mig ett gymkort och blivit besatt av det på köpet. Har tränat lite för hårt den här veckan och hade faktiskt planerat att ha en vilodag idag. Men då jag suttit på soffan hela dagen och kollat på det ena avsnittet efter den andra av "True blood" så har jag nu blodsmak i munnen och träsmak i röven och känner att jag bara MÅSTE få röra på mig lite idag... Så... Jag bokade in mig på ett dans-pass idag. Ups, så plötsligt planer kan ändras.

Nå, det är faktiskt bättre att röra på sig för mycket än för lite.

Skaka rumpan, ska-skaka rumpan

Loggade in på mitt blogg.se konto nu, bara för att jag plötsligt kom på att jag hade ett sådant. Och förvånad blev jag av att se att jag varje dag har besökare på min sida, fortfarande trots att bloggen varit stendöd ett bra tag nu. Betyder det alltså att det finns några där ute som önskar att se mig börja uppdatera igen?

Jag kan lova att min skrivtorka inte har varit av denna värld. Jag har fortfarande mina sjuka tankar och mina mera normala funderingar och att få dem nedskriva brukar bjuda till en del skratt ibland, gråt andra gånger och total förvirring de flesta gångerna. Kanske jag borde börja skriva igen? Vad sägs?

För om ni vill det så gör jag det. Så lättövertalad är jag. Jag har aldrig varit bra på att stå emot grupptryck så varför ändra på det nu? Så, jag är tillbaka. Eller så inte. Bestäm du.


 

Jag vaknade upp på ett strålande humör denna morgon. Men nu när det har gått några timmar så börjar jag känna mig skakig, yr och hjärtat slår snabbare än vad som är normalt. Bekanta symptom. Panikångesten håller på att smyga sig på mig igen. Den kommer ju oftast då saker och ting känns som allra bäst... Måste försöka lugna ner mig själv lite nu och rannsaka mina känslor för att försöka hitta vad det är som stör mig just nu.

Tänka positivt... Fa-an vad jag avskyr att vara såhär. Jag vill ha full kontroll över mig själv och det känns så hemskt att inte kunna ha det..

Försöker också att kolla på roliga youtubeklipp för att bli bättre men just nu verkar det inte hjälpa nå vidare...

Damn my sick brain..

Jag har tänkt på en sak (Håll i hattarna mina damer och herrar, för nu blir det åka av, Finnen har tänkt!), människor ser väldigt sällan ut de gör på sina profilbilder på t.ex facebook. Jag är inget undantag. Jag ser ofta till att 'överdriva' verkligheten en aning när jag ska välja hur jag vill att andra ska se mig som. Att de sedan i verkligheten reagerar på att jag inte ser ut som på bilden det hör ju inte till saken.

Nej nej. Verkligheten som jag ser det, är ju att min profilbild är det enda sanna rätta "jaget".
Givetvis ska ska ansiktet vara så att dubbelhakorna inte syns, ljuset får gärna vara lite halvkasst så att inte pormaskarna syns och sminket ska vara jävligt på så att påsarna under ögonen inte existerar.

Men i min värld så ser jag mig själv (kom ihåg att jag oftast talar i ironi) som på en fb-bild. För den bilden som man har på sig själv där, är precis som man ser ut i verkligheten. Mmm. Det är så. Vi klubbar på det.

Så här har jag framställt mig på fejjan:



Men verkligheten (det vill säga en bild tagen med någon annans värdelösa kamera, som det självklart är något fel på, för med min kamera så ser jag ju inte ut såhär!) säger något annat:



 


Intressant hur det kan skilja sig en aning från facebookbild och verklighet!

Have a nice day!

Nu kära barn och ungdommar så ska "gamle" tanten lära er någonting viktigt. Lägg detta på minnet också. Ja, hämta gärna penna och papper och skriv ner följande: Ni kommer säkert att festa mycket i era dagar. Men. Hur hårt ni än festar så snälla, håll er borta från Tequila!
Tequila är livsfarligt! Ni kommer inte att minnas ett dugg dagen efter och ni kommer att ha skador över hela kroppen som ni inte har en aning om hur de har kommit till.

Jag bjuder på en bild av mig själv från när jag gjorde misstaget i mina unga dar (Förra lördagen) att dricka denna jävulens dryck. Låt mig fungera som ett avskräckande exempel.


(Snyggt blåmärke va?)


Festa nu vidare kära ungdommar men glöm nu för gudsskull inte bort "The message" i detta inlägg, STAY AWAY FROM TEQUILA, IT'S REALLY DANGEROUS SHIT!

Olyckor händer så lätt, speciellt med Tequila i blodet.


Now, Class dismissed. 

Trevlig midsommar allihopa!