Sedan några dagar innan pappas begravning så har jag haft ett minnestal klart till honom. Det är inte skrivet ner på papper utan har varit lagrat i mitt huvud sedan dess. Jag önskar nu, såhär i efterhand, att jag hade läst upp det på begravningsmottagningen, men i det skick som jag var i så tror jag faktiskt inte att det hade varit möjligt. Tårarna hade runnit och det hade inte kommit ut som jag vill det. Med glädje och ett leende. Nu känner jag dock att jag, för min egen skull, vill få det skrivet ner. Inlägget kan komma att bli långt för att vara ett blogginlägg, men som tal hade det varit ganska kort.
Till min käre far, Pekka Ensio Nousiainen:
"Min pappa var den roligaste människan som jag kände. Han bjöd alltid på ett skratt. Jag tror inte att han alltid var rolig med mening, utan det var bara så att det kom naturligt. Det hände helt enkelt av sig självt när det kom till pappa.
Som när jag tillfälligt hade flyttat hem till Mamma och pappa i Töre, och kom en morgon ner från övervåningen för att äta frukost. Pappa satt redan vid köksbordet och åt. I handen höll han en gaffel. och när han såg mig komma ner för trapporna så lyfte han spontant på handen för att hälsa mig godmorgon. Det var bara det att han lyfte just den hand som han höll gaffeln med så han fick den rätt i pannan med full kraft! Jag höll på att ramla hela trapporna ner för jag började skratta så våldsamt! Jag minns att det endå blev en fin dag, en vrickad ankel och fyra hål i pannan till trots.
Pappa, precis som jag, älskade att resa och jag hann få vara med på en av hans resor till sitt älskade Gran Canaria. Jag minns hur han, världsvan som han var, satt längst fram i taxin då vi hade varit på en dagsutflykt och skulle tillbaka till hotellet. Pappa kunde ingen engelska och ännu mindre spanska, men han skulle endå förklara till chauffören på "utlänska" var vi skulle. Eftersom pappa var finsk så är ju då svenska ett utlänskt språk för honom.
Nå jååå, Vi åkamaa till den mas palomas, upp för packen, men kör inte på den framsidan. Du kan köra på den våran bakgården vi har den egen grinden där.
Si si senor, sa chaffisen bara och iväg körde vi.
Pappa fortsatte att prata med chauffören och förklarade glatt, på svenska, hur hans son hade beställt köttpullar och bara fått två stycken. Men de var hirveän enorma! hahaha, jååå, niin se oli! Si si, senor, hörde vi bara taxi killen säga.
På något otroligt sätt så hittade bilen fram till vårat hotellhus och mycket riktigt så körde han på baksidan och stannade vid våran grind.
Kom förbi på kaffe sen om du har ingen kunden, sa pappa till chauffören som tack för pratstunden (vare sig finska, engelska eller svenska kunde chauffören heller!!) Mañana? frågade han. Yesturday, yesturday svarade pappa på det (Han trodde att det var engelska för Ja!). Buenas noches senor sa taximannen och körde iväg. Vi andra skrattade så att tårarna sprutade. Pappa var sån. Han fick alltid kontakt med folk, oavsett om de talade samma språk eller ej.
Många av mina vänner och gamla lagkamater vittnar om att ingen såg lika cool ut i gul "Notas" träningsoverall som min pappa. Han hade den alltid på sig, och när han var ute i farten så kunde man både se och höra han på flera mils avstånd. Han brukade vara ute med min lilla moppe, som mest kan liknas vid en cykel med motor på, och han sjöng högt där han "dundrade" fram. Han hälsade på alla, främling eller vän, och fortsatte sedan att sjunga någon finsk sång på sin färd vidare mot var han än just då skulle.
Han tränade mitt innebandy lag i några år. Jag stod i mål och en gång så skulle pappa visa alla "hur man gör mål". Laget stod runtomkring oss och skulle se och lära. Pappa började springa med klubba och boll mot mål. Saken var bara den att han var något gasig i magen (ett släktdrag hos oss föresten) och för varje steg som han tog så släppte han ljudliga och kraftiga pruttar! När jag såg (och hörde) honom närma sig målet så kastade jag mig iväg från målet för att skydda mig mot stanken som jag visste efterföljde pappa, och han kunde då helt lugnt skjuta in bollen i öppet mål. SÅDÄR, Så gör man mål!!! utbrast han stolt. Konstigare än så var det inte. För mig som då var en förtonårig knubbig tjej med snea tänder, handsvett och akne så var det kanske ANINGEN pinsamt, medans alla i mitt lag, ja alla i hela sporthallen, låg på golvet och kipade efter luft medans tårarna sprutade och skrattet hördes hela vägen till kiruna. När pappa sedan fick cancer första gången och slutade träna oss, så slutade även alla i laget att spela. Vi ville helt enkelt inte bli coachade av någon annan än pappa.
Jag frågade pappa lite innan han dog, om han kunde lova mig att han ska komma och spöka för mig när han går bort. Det kan jag ju inte göra, säger han När jag undrar varför inte så svarar han: Nå, men jag är ju rädd för spöken!!
Det vet jag att han var, han kunde inte sova på en vecka efter att jag, som liten, tvingade honom att se "Casper, det snälla spöket" med mig.
Jag tror att det kan vara väldigt lätt att helgonförklara någon som är död. Men min pappa var verkligen någonting speciellt och unikt. För mig var han glädje, liv, skratt och trygghet.
Och det är såhär jag vill minnas honom. Med ett leende.
Min pappa var för mig allt det jag vill vara. Jag beundrade honom som människa. Han är mig saknad.
Tack för mig"
