piiano

Både jag och maken är såndana att i lätt fastnar i nya hobbysar, blir någorlunda besatta ett tag och sedan tröttnar vi på på det pangbom och går vidare till nya saker. Det gäller det mesta. Från mat (vi kan äta samma rätt veckor i streck, sen byts det till annat plötsligt.) och tv spel, till filmkategorier och tvserier till... Annat. Just nu är vi inne i en "Zombie period". Vi ser zombiefilm efter zombiefilm. Vi har alltid varit fans av dessa hjärnätande sengångare men nu har det kanske blivit aningen för mycket. Efter nästan en hel vecka med endast zombierullar så kan man inte annat än bli något påverkade av dem.

Man inser det kanske inte själv. Men när man ställer sig bakom en pelare nere i parkeringshuset (det är STOORT därnere också) och lovar att hålla vakt (och börjar spana efter spetsiga ting som lätt kan spetsa skallar) ifall att någon kommer innan den andre personen har hunnit ta skydd inne i bilen. Och sedan, väl inne i bilen så råkas man se en stackars ensam människa komma gåendes längre bort och man reagerar med att börja skrika "-AIM FOR THE HEAD, FOR GOD SAKES, AIM FOR THE HEAD!!" så kanske, kanske man måste erkänna för sig själv att det har börjar gå, om inte åtminstone bara en aaaaning för långt. Jag kan faktiskt inte hjälpa att misstänka att det fallet kan vara så?

"To much of anything can make you sick"

Amen for that. Nu får det bli snyftfilmer tills vidare!