piiano

Det har hänt så mycket på den senaste månaden att jag inte riktigt har hunnit med vare sig Psykiskt eller fysiskt. Jag är ett nervvrak stundtals för att i nästa sekund uppvisa ett sådan mod och sådan styrka att jag nästan skrämmer mig själv. Ena dagen vräker jag i mig i mig mat för att nästa dag må illa åt allt ätbart och får inte ner en endaste bit mat. Måendet pendlar, och det pendlar stort.

Men utan min familj och mina nära så hade det varit 7000 resor värre. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem?! Mina syskon och jag har kommit varandra så nära och det är jag evigt tacksam för.

Sen så är jag tacksam för vänner som har stöttat, lyssnat, gråtit, hälsat på, ringt och messat. Jag är livrädd för att vara själv just nu. Jag får panik om jag är det och känner ett tvångsmässigt behov av att få umgås och ha andra människor runt omkring mig.

Igår så var vi till pappa för sista gången... Han var så vacker och såg så rofylld ut där han låg i kistan. Det var otroligt jobbigt och ledsamt att vara där, men det var ingen snack om att jag inte skulle ha följt med. Jag grät och stundtals var jag även lite rädd eftersom jag hade synvillor där jag såg pappas bröstkorg röra sig upp och ner....Men just för att han såg så fin och lugn ut så kunde jag nästan känna en lättnat efter att vi kommit ut därifrån, -Han har verkligen inte ont längre!

I tisdags så var det 6 år sedan jag och Tomi blev ihop... Men vare sig han eller jag kände för att fira på något sätt alls. Det är inte riktigt läge för det just nu. Vi satt istället och pratade om pappa och roliga/knäppa saker han brukade säga/göra och så gick vi igenom de senaste veckorna lite grand också.... Men inte helt ännu. Det orkar vi inte med tanke på att alla sår är så färska och gör så otroligt ont än!



Men iallafall.... Tack ni som på ett eller annat sätt har varit med och tagit del av sorgen. Tack för kommentarerna på förra inlägget också.


Pappa, jag saknar dig så....