Mitt liv som kärring

2010-07-02 @ 10:54:07
Än en gång har jag försummat och ignorerat er, mina "fans". Jag ber om ursäkt för detta och bortförklarar mig med att jag har varit alldeles för bitter och apatisk för att orka författa ihop ett endaste blogginlägg.

Jag har inte landat ordentligt än efter pappas bortgång. Jag försöker att sysselsätta mig så gott jag kan, så att jag inte behöver tänka och fundera, men de stunder som det är tyst och lugnt runt omkring mig framkallar fortfarande ångest. Sedan så har jag upptäckt att mitt "roliga" jag är som bortblåst. Min humor försvann med pappa och mitt skratt likaså. Jag skrattar nästintill aldrig numera och jag roar sällan andra, vilket för mig alltid har varit viktigt.

Jag har förvandlats till en sur, bitter och tråkig "kärring". Vissa dagar så orkar jag knappt med mig själv, så hur fan ska jag förvänta mig att andra människor ska orka med mig då??

Mitt tålamod måste jag försöka bygga upp igen, jag tappar det så snabbt numera och irriterar mig på så gott som allting runt om kring mig. Mina medmänniskors problem har jag inte mycket till övers för i dessa dagar... Och det stör mig så otroligt mycket hos mig själv, jag brukar vanligtvis ha en hel del tålamod med andra, jag brukar inte ha emot att andra klagar och jag brukar ofta kunna frambringa ett leende hos även den suraste tanten eller gubben om jag verkligen vill.

Men allt det är borta nu. Mina bra sidor är borta och kvar är bara en bitterfitta med fisk-os-aura.....


Jag hoppas att jag finner min väg tillbaka till det glada livet igen.

Kommentarer

Postat av: mami

samma här...tar några försiktiga steg framåt??!!..men kommer inget vart! känns så löjligt säga att "livet går vidare"....vilket liv? men är tacksam att jag har dig o andra nära runtomkring mig...kram min sötis för dagen, har saknat dig här...

2010-07-02 @ 11:31:40

Postat av: Anonym

Piia alla dina känslor som du går igenom är en sak som vi går igenom , när nån av föräldrarna går bort. Jag förstår din sorg, min mor gick bort samma ålder som din käre, älskade far Pekka 59år. Har alldrig gråtit så mycket som då,det var det som gjorde mig stark för att jag kunde gråta, gråta och gråta. Och så mycket ilska funderingar allt detta måste ut. Jag var inte den lättaste och ha göra med då. Allting tar sin tid, och ta den tid som du behöver. Jättekram.

2010-07-02 @ 13:23:06

Postat av: päivi ojanperä

glömede skriva avsändare, blivande svärmor, som skickat detta.

2010-07-02 @ 13:43:56

Postat av: päivi ojanperä

2010-07-02 @ 13:50:39

Postat av: Anne

Piia, allt har sin tid! Saknaden, tomheten och sorgen efter Pekka kommer alltid att finnas kvar. Minns de glada och goa stunderna som ni hade tillsammans. Jag saknar och älskar Dig! Stor, tröstande kram

2010-07-02 @ 18:00:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback