piiano

Ni som har följt min blogg ett tag vet hur mitt känsloliv kan vändas upp och ner från en dag till en annan. Ibland från en timme till en annan. Mina hormonrubbningar kan ta en hel del av skulden för mina toppar och dalar, men sen så tror jag faktiskt att mycket beror på att jag, kort och gott, är en skum liten tant som har en tendens att bli alldeles för känslig vissa dagar för sedan vara en totalt känslokall häxa dagen därpå. (Jag gillar att jag i mina egna beskrivningar om mig själv får mig att låta som en psykopatisk sinnesgalning som borde spärras in på livstid! Men lite självinsikt [läs: självdistans] måste man ju ha.)

Nåväl. Nu har jag mens (mitt vanligaste ord i bloggen??) och är således ett vandrande nervvrak. Tomi Hämtade ut sin vigselring igår. Jag grät när jag såg den. Jag tänkte på pappa och mamma. Och grät en stund för dem. Sen på kvällen så såg jag en dokumentär om en kvinna som jobbat som modell och programledare tills hennes ex-pojkvän kastade syra i hennes ansikte och förstörde det... Behöver jag säga att jag grät onkontrollerat genom hela programmet? Då lovar jag non-stop också, för så fort det blev reklam så ser jag ICA-Ulf sitta med sin matlåda med falukorv och potatis. Han önskar bara att få äta det i lung och ro mån-fre men varje dag så kommer ICA-Stig och Praktikant-Jerry och kritiserar hans val av mat. Och då grät jag igen. Stackars Ulf som inte får äta sin korv i fred... Jag grät lite mer. Sen så visades lambi-reklamen med det söta lilla lammet som ligger och sussar sött på några toarullar. Den fick mig till att börja gråta så hårt så att jag inte fick någon luft.
Hela kvällen och halva natten så grät jag okontrollerat. Utan att egentligen ha någon anledning till det. Hormoner. Mens. (1 krona för varje gång jag skriver ordet och jag skulle vara rik!) Det brukar förvandla mig till en lipsill.
Min blivande man brukar lägga huvudet på sne, titta länge på mig och fråga "-Varför lipsillar du babygumman?" När jag har mina dagar, beroende på humör så kan svaret bli allt från en kram till ett hårt slag på axeln med några tillhörande "-du är så elak och dum och jag hatar killar" meningar med på köpet.

Det är inte lätt med alla dessa hormoner och känslomössiga berg-dalbanor.

Ibland tror att om jag hade varit en häst, så hade jag inte dugit till rytt, hopp eller arbete, utan jag hade nog blivit körd raka vägen till slakteriet. För läääänge sedan.

Och nu måste jag gråta en skvätt för att jag just insåg att mitt arsle ÄR lika stort som en häströv.

(Jag är aningen hormonell idag, svar ja!)