När jag och mina närmaste vänner träffas så får vi alltid skratta så att magen värker länge efteråt. I mina ögon så är vi roliga som fan var och en av oss. Komiker klass på oss, verkligen. Men nu är jag inte lika säker på det mer....
Här om dagen så satt jag och Johan i min bil och cruisade runt och sjöng sånger på språk som inte finns, gestikulerade, härmades, asgarvade och betedde oss allmänt flamsigt. (Jag ska vara toastmaster i sommar och Johan ska assistera mig så vi satt och brainstormade ideér men det spårade ju såklart ur) Då plötsligt Johan blir dödseriös, vänder sig mot mig och utbrister :
-Tänk om inte är så roliga som vi tror att vi är?!
-Huhh?
-Jamen alltså, vi kanske bara har en massa interna skämt som bara vi tycker är roliga men som egentligen är skittråkiga. Vi kanske är sömnpiller-ersättare-jag-somnar-ni-är-så-tråkiga egentligen och ingen kommer att skratta utan alla bara blänger på oss på bröllopet för de fattar ingenting av våra "en,två,tre chachacha två tre"?
-öhh... ja...tänk....Det hade varit jobbigt.... (här drabbas jag av en enorm scenskräck!)
Sedan så vänder han sig glatt om igen och fortsätter med sjungandet. "Dillidilli tuli....."
Tack för det min käre vän. Om jag inte var nog nervös för min roll tidigare så är jag då definitivt det nu!!
Cheeseses.... Hur ska jag kunna koppla bort detta nu då?
Men å andra sidan, är det inte det viktigaste att bruden har roligt? Sen om de andra tycker att jag är sömnpiller-tråkig så får jag väl bjuda på det?
Huhh, vilken prestationsångest jag har drabbats av nu!
Men jag tycker iaf att min humor är bäst.. Jag är såpass lätt road att jag aldrig har tråkigt, inte ens om jag är själv! Den här katten te.x är rolig as hell! Förlåt tomi (går här hemma och härmar denna katt så mycket att jag skulle tro att min sambo börjar bli gode leds den)!
Att roa sig själv är ju ingen konst, men hur ska man veta vad andra tycker är roligt?!
