piiano

Idag när jag var på väg till jobbet så började jag tänka en massa konstiga (dock inte allt för ovanliga) tankar. Började planera en flykt från livet som jag känner till. Sälja allt jag äger och ta ett jättelån, för att sedan bara dra iväg. Inte säga ett ord till någon, utan en vacker dag så är jag bara borta...... Och så skulle jag luffa jorden runt och aldrig slå mig till ro någonstans! Det är min dröm! Jag ångrar att jag inte gjorde det när jag var 19. Jag ångrar att jag inte var singel då. Jag ångrar att jag flyttade ihop med min dåvarande pojkvän och jag ångrar att jag ALDRIG reste någonstans då. Nej, för jag skulle bara sitta hemma och supa med honom...... Suckar! Varför kunde inte bara någon tala om för mig att den första kärleken inte är någonting som kommer att hålla? (jag visste inte ens vad kärlek var då, hade bara en bild av hur jag trodde att det skulle vara) Att jag skulle leva livet (själv) innan jag blev vuxen! Det är lätt att ångra sig nu.... nu när man vet bättre! Tänk så enkelt det hade varit då att bara dra iväg dit vinden för en.  Nu är det inte så lätt längre.... för man har lån, man MÅSTE jobba, och man MÅSTE ta ansvar! (vem fan har bestämt det egentligen??)

Men trots att jag har sådana här fantasier ganska ofta så skulle jag aldrig bara kunna dra iväg sådär endå.... Trots att hela min kropp, hela mitt hjärta och hela min själ skriker att jag inte hör hemma här i sverige.
Det finns någonting här i lilla landet lagom som håller mig kvar.... Något som jag inte skulle kunna överleva länge utan.
Nämligen mitt älskade älskade hjärta Tomi, mina älskade kära vänner och mina älskade kära föräldrar! (ja, jag vet att jag använde orden älskade och kära flera gånger i en och samma mening.) Jag skulle aldrig kunna göra så mot dem. Jag vet att de skulle bli så förskrossade om jag bara lämnade dem utan ett ord..... De skulle undra så om det var dem som hade gjort något fel. (vilket de såklart inte har.) Och jag skulle aldrig kunna lämna min sjuka pappa och inte veta om han mår bra eller inte....

Men jag kan inte hjälpa min tankar och känslor... jag kan inte rå för att jag är så förbaskat rastlös i själen!!! Jag lever för att resa..... jag överlever av att fantisera och dagdrömma om att resa!

Tänk så perfekt det hade varit om alla de jag älskar skulle känna som jag och bestämde sig för att följa med mig!! Hur underbart hade det inte varit då?!?! Inte ha en fast punkt i världen och uppleva nya äventyr varje dag! Det skulle vara så fantasktiskt.....


Jag är så glad över att  jag mött någon som Tomi som tycker om att resa lika mycket som jag gör. Tyvärr så är vi just nu inne i en jävla många MÅSTEN som gör att vi inte har möjlighet att åka som vi tidigare gjort...... Så mycket som vi egentligen skulle vilja.... Tack tomi för att du tagit med mig ut i världen!  



Nåväl.... En vacker dag kanske jag kan få ro i själen? Eller så inte.... jag vill först finna den plats på jorden som känns som MITT HEM! Det kan lika gärna vara i karibien som i afrika eller kina. Det vet jag inte än eftersom jag ännu inte funnit det.....



aja. Det vara bara lite tankar som jag ville få ur mig.



Bon voyage.




(Tre lyckliga vänner i en bar på phiphi öarna)


  
   


(tack återigen mina vänner för en riktigt rolig helg!)