piiano

Har haft en overklighets känsla hela dagen. Det är som att det inte är jag själv som styr mig, utan jag står bara och tittar på medans autopiloten får mig att gå framåt..... och ett förinspelat band spelas upp varje gång jag öppnar munnen. Jag hör mig själv tala, men jag kontrollerar inte vad som kommer ut. Ett tag innan lunchen så blev jag tung i bröstet och började andas tyngre och tyngre. Jag visste på en gång vad som var på väg att hända.... Jag höll på att drabbas av en panik/ångest attack! Och mycket riktigt.... Jag lyckades dock hålla det under kontroll fram tills min lunch började men så fort jag slappnade av så PANG, Kom det över mig. Låste in mig på toaletten och satt där i en halvtimme och hyperventilerade, Skakade, grät och hade svårt att andas. Typiskt nog så hade jag ju glömt mina lugnande tabletter hemma. Så det var bara till att fösöka andas lugnt  och vänta ut det. Efteråt känns det så konstigt i hela kroppen.... Blodet börjar pumpa snabbt och adrenalinet sätter igång för att återhämta kroppen från hemskheten man just utsats för.

Fy fan också.... Det känns verkligen som att jag ska dö när attacken sätter igång. Det är absolut inte första gången det händer mig så jag har lärt mig att hantera det ganska bra... Men nu var det ett tag sedan jag sist hade ett anfall, och jag trodde att jag kanske skulle slippa ha det igen på några år, men icket.

Vanligtvis brukar jag inte kunna förklara vad paniken beror på men nu tror jag mig faktiskt veta var den kommer ifrån.... Jag mår verkligen inte bra just nu. Jag behöver ett jävla brejk! Jag måste bort från den här skit stan. Från det här förbannade kalla landet. Det är snart 6 månader sedan jag sist var någonstans! Jag vet att jag låter jävligt larvig just nu men jag hämtar min livskraft från resandet. Vissa finner sin glädje hos sina barn, pengar, shopping, alkohol, sex eller dylikt.... Min morot, min motivation är vardagsflykterna.... Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är inte lycklig med ett vardagligt och rutinmässigt liv!

Jag orkar inte heller med allt dåligt samvete jag jämt har. Jag har så dåligt samvete för att jag mår dåligt och belastar andra men framför allt så har jag dåligt samvete för att jag vill lämna landet för att uppleva världen! Jag vill bo utomlands i några år och arbeta som bland annat volontär på ett hem för hittehundar i spanien.... Till exempel. Jag har så dåligt samvete för att mina kära skulle dömma mig och tycka att jag överger dem, för att jag MÅSTE tänka på dem, ställa upp för andra, och jag MÅSTE faktiskt arbeta, och jag MÅSTE faktiskt ta ansvar och MÅSTE det ena med det andra med det jävla femte!!!

Jag behöver bara att EN endaste person i mitt liv skulle säga åt mig; Piia åk du iväg och sök lyckan, Vi klarar oss, du behöver inte oroa dig för oss, vi tror på dig, Piia du kan komma tillbaka när du vill, vi kommer att vara här för dig den dagen då du bestämmer dig för att återvända hem.....


Måste man verkligen lämna sin familj och sin kärlek för att bli lycklig? Blir man verkligen lycklig då? Jag vet inte... men jag vet att jag vill försöka. Längtan efter resten av världen har vuxit sig för stor för att jag skulle kunna bli nöjd med livet här och nu..... Jag önskar så gärna att min älskade T delade dessa tankar med mig, men jag kan inte styra över vad han vill eller drömmer om. Ett liv med honom, ute i världen med himlen som vårat tak hade varit så underbart.



Ta nu inte åt er allt för mycket mina nära och kära av detta blogginlägg, jag ville bara ventliera mina tankar lite. Efter en ångest attack så tänker man mycket. Jag iallafall. Försöker att gå igenom allting och rannsaka mitt inre.

Hade jag varit 14 så hade jag skurit mina armar just nu, hade jag varit 16 så hade jag kräkts och slutat äta, hade jag varit 17-20 så hade jag berusat mig med alla medel jag kommit över.... Men nu är jag 26 år och jag tar inte längre flykt i självdestruktiva beteenden. Så vad ska jag då göra? Börja knapra Zoloft igen? Nej tack, jag har fått nog av antideprissiva mediciner....  Jag måste väl kunna finna trösten och lyckan på annat håll? Någonstans i världen finns den. Mitt hem. Mitt egna trygga rum. Någonstans.... Är det då inte på tiden att jag ger mig iväg för att finna den? Eller ska jag gå igenom hela livet och känna mig som en snyltgäst som dag ut och dag in sover på någon annans soffa?


Gav upp och bröt ihop. Det var precis det jag gjorde idag.




Nu börjar det lugnande ge effekt. Så jag ska nog ta och lägga mig för att sova. Imorgon är en ny arbetsdag....




Dobro veče!