(varning: ganska hemsk text som kan uppröra, speciellt om du känner någon som har cancer)
Jag gjorde ett ordentligt misstag igårkväll. Vi kollade på film innan läggdags, fine, inget fel där, det gör vi ofta. Saken var bara den att filmen handlade om en tjej (i 30 års åldern) som drabbas av cancer...
Det gjorde så ont att se hennes ångest och ännu mer ont gjorde det att se familjen och vännernas rädsla och ångest. Mest för att jag själv vet precis hur det är... Filmen tog mig tillbaka till dagarna före pappa dog.. De hemska, avskyvärda dagarna som förevigt har etsat sig fast i mitt minne.
Att dö är inte sådär enkelt och fint som det är på film. Du somnar inte bara in i lugn och ro. Du säger inte bara några vackra och kloka ord till dina kära för att sedan, vackert och stillsamt glida över till den andra sidan. Nej. Det fungerar inte så. Du plågas, du kvävs sakta, dina kära står skräckslagna brevid dig, upprörda för att de inte kan lätta din smärta. Du är så borta i ett morfinrus att om du genom all blod och slem, lyckas få ur dig några ord så är de så osammanhängande och konstiga att ingen kan förstå eller tyda vad du försöker säga. Folk runt omkring dig bråkar med varandra för att de är så frustrerade över att se dig plågas så och de önskar inget annat än att du ska få somna in i den sista vilan för att slippa lida så. Du blöder, du lider, du har dödsångest, du kämpar emot, du förstår ingenting och du är så otroligt rädd och trött.
Att dö är en lång process och händer inte bara på nån minut. Det känns inte bra och det gör ont. Det gör så jävla ont! Och lukten av döden, den kommer dina kära aldrig någonsin kunna glömma. Den kommer att spöka för dem och en bris av lukten kommer då och då att dyka upp som en grym påminnelse om hur vidriga dessa sista dagarna var och också håna dig om att du förmodligen kommer att få uppleva allt det här igen en vacker dag. Med en annan kär person till dig. Eller kanske, om du har tur, så är det du själv som ligger där och ser dina käras skräckslagna miner....
Nej att dö är allt annat än vackert. Så upplevde jag det i alla fall..
Behöver jag säga att jag upprördes av filmen och grät som en barn tills jag inte hade några krafter kvar? Jag är så glad att min man låg brevid mig och strök mig i håret och tröstade mig så att jag tillslut blev trygg och somnade utmattad och slutgråten. Ögonen är svullna fortfarande. Jag avskyr att gråta på kvällen för det påverkar mig även dagen efter.
Usch. Nu förstörde morgonen för er känner jag. Ska gå på zumbapass snart och dansa mig glad igen. Behöver distraheras lite från tankarna....
Älskade pappa, saknar dig.
