piiano

Så är det. Jag har ju som jag tidigare nämt, blivit närmast besatt av att träna. Jag tycker att det är så förbannat skönt att kämpa, slita och plåga sig själv till max! Och efteråt svävar jag som på moln, hög på endorfiner och känner mig "on top of the world".

-Hej mitt namn är Piia och jag är träningsnarkoman.
-Heeej Piia.
(nä, riktigt så illa är det inte, jag tränar ju bara en gång om dagen. Kan inte direkt klassas som ett beroende)

Och precis som med allt som är roligt, så blir det konsekvenser om man har för roligt.

Min rygg och nacke känns... Trasig. Ont är bara förnamnet! Dödligt smärtsam är efternamnet.
Det känns inte som träningsvärk heller, utan mer som... inflammerat?

Äh, jag har nog bara kastat lite för hårt med huvudet och nacken på sistone. Det går nog över efter en helg av träningsvila och muchos värktabletter.

Så, nu får det vara färdigklagat för idag. Ska duscha av mig och bänka mig i soffan, tuggandes på en GI-burgare. Mumma.

Så är det... Allt som är roligt har konsekvenser.

Jag må ha vaknat upp alldeles gråtsvullen i ansiktet, men det var då det.
Jag och hjärtat var till McDonalds (smygreklam, jag vet!) och käkade deras underbara frukostmackor, vi åkte vidare till storheden och shoppade lite. Jag fick mig nya träningslinnen och maken fick sig ett par shorts, så nu kan han banne mig inte ursäkta sig längre, nu jävlar ska jag ha med honom på gymmet ("nu är det fredagsmys..") om det så blir det sista jag gör! Okej, han saknar träningsskor att ha på sig... men det är väl inte hela världen?

Behöver man nödvändigtvis ha på sig sånt alls? Jag menar, att spinna, pumpa och springa går väl jä-ä-ätte bra utan va?! (tss)
Så, my point is, jag känner mig inte det minsta sorgsen längre. Jag och min tjejkompis var och skakade rumporna av oss på ett Zumba-pass tidigare idag också. Både pulsen och humöret steg nå så jävulsk vill jag lova. Det var riktigt roligt kan jag lova, trots att jag inte hängde med alls och mest såg ut som en pundare med hallucinationer som trodde att han hade fladdermös flygandes efter sig!

Jag tolkade danserna på mitt egna sätt, och jag hade kul. Det är allt som räknas.

Så, en snabb lunch nu och jobb sen.

Fan vad jag mår bra!

(varning: ganska hemsk text som kan uppröra, speciellt om du känner någon som har cancer)

Jag gjorde ett ordentligt misstag igårkväll. Vi kollade på film innan läggdags, fine, inget fel där, det gör vi ofta. Saken var bara den att filmen handlade om en tjej (i 30 års åldern) som drabbas av cancer...

Det gjorde så ont att se hennes ångest och ännu mer ont gjorde det att se familjen och vännernas rädsla och ångest. Mest för att jag själv vet precis hur det är... Filmen tog mig tillbaka till dagarna före pappa dog.. De hemska, avskyvärda dagarna som förevigt har etsat sig fast i mitt minne.

Att dö är inte sådär enkelt och fint som det är på film. Du somnar inte bara in i lugn och ro. Du säger inte bara några vackra och kloka ord till dina kära för att sedan, vackert och stillsamt glida över till den andra sidan. Nej. Det fungerar inte så. Du plågas, du kvävs sakta, dina kära står skräckslagna brevid dig, upprörda för att de inte kan lätta din smärta. Du är så borta i ett morfinrus att om du genom all blod och slem, lyckas få ur dig några ord så är de så osammanhängande och konstiga att ingen kan förstå eller tyda vad du försöker säga. Folk runt omkring dig bråkar med varandra för att de är så frustrerade över att se dig plågas så och de önskar inget annat än att du ska få somna in i den sista vilan för att slippa lida så. Du blöder, du lider, du har dödsångest, du kämpar emot, du förstår ingenting och du är så otroligt rädd och trött.

Att dö är en lång process och händer inte bara på nån minut. Det känns inte bra och det gör ont. Det gör så jävla ont! Och lukten av döden, den kommer dina kära aldrig någonsin kunna glömma. Den kommer att spöka för dem och en bris av lukten kommer då och då att dyka upp som en grym påminnelse om hur vidriga dessa sista dagarna var och också håna dig om att du förmodligen kommer att få uppleva allt det här igen en vacker dag. Med en annan kär person till dig. Eller kanske, om du har tur, så är det du själv som ligger där och ser dina käras skräckslagna miner....

Nej att dö är allt annat än vackert. Så upplevde jag det i alla fall..

Behöver jag säga att jag upprördes av filmen och grät som en barn tills jag inte hade några krafter kvar? Jag är så glad att min man låg brevid mig och strök mig i håret och tröstade mig så att jag tillslut blev trygg och somnade utmattad och slutgråten. Ögonen är svullna fortfarande. Jag avskyr att gråta på kvällen för det påverkar mig även dagen efter.

Usch. Nu förstörde morgonen för er känner jag. Ska gå på zumbapass snart och dansa mig glad igen. Behöver distraheras lite från tankarna....

Älskade pappa, saknar dig.

Wow.

Jag är kär. I afrikansk dans. Har aldrig haft så här roligt när jag tränat förut. Någonsin!

Det var så typiskt mig, total freky deky get crazy let loose ogachakka ogachakka ogaogaogachakka stil. Så pass mycket jag att jag faktiskt funderar på att flytta till Afrika och bosätta mig mitt ute i vildaste savannen hos de lokala gudarna-måste-vara-tokiga (filmen) -aktiga infödingarna så att jag får freky deky dansa såhär varje dag!

Ja, ni hör ju, jag är såld på det här.

Om ni någonsin ska prova på en typ av träning, så kör på AfroPowerDance.

Duscha. Varva ner. Äta. Sova. Najti najt.

Okej. Jag Facebook has spoken, I am back.

Nu kan man även uppdatera via telefonen så jag lär ju dela med mig av mitt nonsens mer än nödvändigt. Amen.

Jag har fått en nytt 'beroende' på tal om ingenting, jag har köpt mig ett gymkort och blivit besatt av det på köpet. Har tränat lite för hårt den här veckan och hade faktiskt planerat att ha en vilodag idag. Men då jag suttit på soffan hela dagen och kollat på det ena avsnittet efter den andra av "True blood" så har jag nu blodsmak i munnen och träsmak i röven och känner att jag bara MÅSTE få röra på mig lite idag... Så... Jag bokade in mig på ett dans-pass idag. Ups, så plötsligt planer kan ändras.

Nå, det är faktiskt bättre att röra på sig för mycket än för lite.

Skaka rumpan, ska-skaka rumpan

Loggade in på mitt blogg.se konto nu, bara för att jag plötsligt kom på att jag hade ett sådant. Och förvånad blev jag av att se att jag varje dag har besökare på min sida, fortfarande trots att bloggen varit stendöd ett bra tag nu. Betyder det alltså att det finns några där ute som önskar att se mig börja uppdatera igen?

Jag kan lova att min skrivtorka inte har varit av denna värld. Jag har fortfarande mina sjuka tankar och mina mera normala funderingar och att få dem nedskriva brukar bjuda till en del skratt ibland, gråt andra gånger och total förvirring de flesta gångerna. Kanske jag borde börja skriva igen? Vad sägs?

För om ni vill det så gör jag det. Så lättövertalad är jag. Jag har aldrig varit bra på att stå emot grupptryck så varför ändra på det nu? Så, jag är tillbaka. Eller så inte. Bestäm du.