piiano

Jag vaknade upp på ett strålande humör denna morgon. Men nu när det har gått några timmar så börjar jag känna mig skakig, yr och hjärtat slår snabbare än vad som är normalt. Bekanta symptom. Panikångesten håller på att smyga sig på mig igen. Den kommer ju oftast då saker och ting känns som allra bäst... Måste försöka lugna ner mig själv lite nu och rannsaka mina känslor för att försöka hitta vad det är som stör mig just nu.

Tänka positivt... Fa-an vad jag avskyr att vara såhär. Jag vill ha full kontroll över mig själv och det känns så hemskt att inte kunna ha det..

Försöker också att kolla på roliga youtubeklipp för att bli bättre men just nu verkar det inte hjälpa nå vidare...

Damn my sick brain..

Jag har tänkt på en sak (Håll i hattarna mina damer och herrar, för nu blir det åka av, Finnen har tänkt!), människor ser väldigt sällan ut de gör på sina profilbilder på t.ex facebook. Jag är inget undantag. Jag ser ofta till att 'överdriva' verkligheten en aning när jag ska välja hur jag vill att andra ska se mig som. Att de sedan i verkligheten reagerar på att jag inte ser ut som på bilden det hör ju inte till saken.

Nej nej. Verkligheten som jag ser det, är ju att min profilbild är det enda sanna rätta "jaget".
Givetvis ska ska ansiktet vara så att dubbelhakorna inte syns, ljuset får gärna vara lite halvkasst så att inte pormaskarna syns och sminket ska vara jävligt på så att påsarna under ögonen inte existerar.

Men i min värld så ser jag mig själv (kom ihåg att jag oftast talar i ironi) som på en fb-bild. För den bilden som man har på sig själv där, är precis som man ser ut i verkligheten. Mmm. Det är så. Vi klubbar på det.

Så här har jag framställt mig på fejjan:



Men verkligheten (det vill säga en bild tagen med någon annans värdelösa kamera, som det självklart är något fel på, för med min kamera så ser jag ju inte ut såhär!) säger något annat:



 


Intressant hur det kan skilja sig en aning från facebookbild och verklighet!

Have a nice day!

Nu kära barn och ungdommar så ska "gamle" tanten lära er någonting viktigt. Lägg detta på minnet också. Ja, hämta gärna penna och papper och skriv ner följande: Ni kommer säkert att festa mycket i era dagar. Men. Hur hårt ni än festar så snälla, håll er borta från Tequila!
Tequila är livsfarligt! Ni kommer inte att minnas ett dugg dagen efter och ni kommer att ha skador över hela kroppen som ni inte har en aning om hur de har kommit till.

Jag bjuder på en bild av mig själv från när jag gjorde misstaget i mina unga dar (Förra lördagen) att dricka denna jävulens dryck. Låt mig fungera som ett avskräckande exempel.


(Snyggt blåmärke va?)


Festa nu vidare kära ungdommar men glöm nu för gudsskull inte bort "The message" i detta inlägg, STAY AWAY FROM TEQUILA, IT'S REALLY DANGEROUS SHIT!

Olyckor händer så lätt, speciellt med Tequila i blodet.


Now, Class dismissed. 

Trevlig midsommar allihopa!

Jag har alltid varit ett stort Fan av Jackass/Viva la bam/Gumball 3000 och min absoluta favorit i gänget var just Ryan Dunn. Så jag sörjer faktiskt att han så tragiskt körde ihjäl sig... (Så som man nu kan sörja en person som jag aldrig har träffat, bara sett i verkligheten en gång) Han var en av mina idoler och var tänkt att bli min blivande exmake nr 3. (ja, jag skämtar om det sista!)

Så, ja, jag är faktiskt ledsen över att han är död. Vila i frid Ryan.

Jag kan framstå som en lay-back tjej som inte har några bekymmer i världen och som har välsignats med det största självförtroendet som man har skådat. Sånt intryck har jag satt på vissa människor som jag har mött har jag fått höra. Visst. Så kan jag framstå ibland. (Nörd, pajas, sur, grinig och i sällsynta fall -blyg m.fl. beror på vilket humör jag är på) Men jag är den första att erkänna att jag har slagits emot en enorm osäkerhet över mig själv i nästan hela mitt liv. Jag har aldrig själv tyckt att jag räcker till, eller att jag duger till utseendemässigt. Jag har alltid gjort mig dummare än vad jag är eftersom det är så jag har sett mig själv. Jag har aldrig satsat på någonting då jag, redan innan jag försökt, har varit helt säker på att jag inte skulle klara av det endå. Jag misslyckas med allt jag tar mig för har jag resonerat, så varför ens försöka? Jag har aldrig tyckt att jag är bra på någonting. Alla andra har minst en sak som de kan bra men jag har aldrig hittat min grej. Jag har varit den elakaste mobbaren, den hårdaste kritiker och den grymmaste dommaren mot mig själv.

(Ja, nu kommer vi till 'Men':et som ändrar riktning på historien)

Men... Åratal av terapi, självransakan och arbete med självförtroendet och självinsikten har börjat få mig att se mig själv på ett annat sätt. Genom mina vänners ögon. För om andra människor ser något bra hos mig så kan jag ju inte säga emot. Vem skulle jag vara att säga att mina vänner eller min make har dålig smak? Att de tycker fel? Nä, det vore inte snällt alls. Så jag har faktiskt mer och mer börjat tycka att jag faktiskt duger så jävlatt bra till som jag är. Jag skiter te.x i att jag har gått upp i vikt och blivit knubbig. Vem stör det ifall jag är tjock? Ingen! Jag har haft ätstörningar (frosseri och självsvält i växlande perioder) hela mitt liv och att jag nu kan njuta av mat och äta det jag vill är ju bara bra! Jag välkomnar mina valkar och celluliter tillbaka på min kropp och hoppas att de ska trivas där. (haha, ja, jag är allvarlig!) Min potatisnäsa? äh, den är en del av mig. Utan den så skulle jag inte vara Piia!

Sen har jag börjat se att jag faktiskt visst är bra på vissa saker. Jag har också "gåvor". Jag är jävligt bra på att städa. Och då menar jag Jävligt bra också. Få är så noggranna och seriösa som jag i det. Även om jag sällan orkar göra det så gör jag det himla bra när jag väl får ett ryck. Sen så tycker jag faktiskt att jag är bra på att roa andra. Är jag på humör så är jag rolig, underhållande och skojig som... få? Mitt största ånger i livet kommer att vara att jag inte sökte in på teaterskola... Jag är en teaterapa som älskar att stå i centrum och det finns inga gränser på hur långt jag kan gå för att locka till ett skratt. När andra skrattar åt/med mig så får jag ett rus som ingen drog kan slå. Jag har inga problem med att bjuda på mig själv. Jag är ganska bra på att skriva ibland också... Jag verkar kunna roa andra med mina texter och berättelser har jag märkt.

Jag är ganska snäll också. Jag har inga problem med att göra snälla 'tjänster' för dem jag tycker om. Jag brukar vara överseende och förlåtande i det mesta men går man för långt eller är för elak så är jag inte nådig. Men jag älskar alla fram tills de bevisar annat.

Jag är inte svartsjuk, inte avundsjuk eller missunnande.

Se. Jag är inte så genomrutten som jag alltid har trott. Jag är duger som jag är och har minst lika stor rätt som alla andra att vara lycklig och ha ett bra självförtroende.

Denna text ska jag läsa om och om igen varje gång jag har en dålig dag.

Så, det var min story. Eller bekännelse. Eller.... bla bla bla.

Igår var det 1 år sedan min älskade far fick bort i cancer. Idag så skulle han ha fyllt 60 år om han hade levt.

Jag vill hedra min älskade far med att lägga ut mitt minnestal som jag skrev till honom efter hans begravning. Jag hade inte klarat av att läsa den på hans begravning för jag var ett vrak då...
Here goes...

"Till min käre far, Pekka Ensio Nousiainen:

Min pappa var den roligaste människan som jag kände. Han bjöd alltid på ett skratt. Jag tror inte att han alltid var rolig med mening, utan det var bara så att det kom naturligt. Det hände helt enkelt av sig självt när det kom till pappa.
Som när jag tillfälligt hade flyttat hem till Mamma och pappa i Töre, och kom en morgon ner från övervåningen för att äta frukost. Pappa satt redan vid köksbordet och åt. I handen höll han en gaffel. och när han såg mig komma ner för trapporna så lyfte han spontant på handen för att hälsa mig godmorgon. Det var bara det att han lyfte just den hand som han höll gaffeln med så han fick den rätt i pannan med full kraft! Jag höll på att ramla hela trapporna ner för jag började skratta så våldsamt! Jag minns att det endå blev en fin dag, en vrickad ankel och fyra hål i pannan till trots.

Pappa, precis som jag, älskade att resa och jag hann få vara med på en av hans resor till sitt älskade Gran Canaria. Jag minns hur han, världsvan som han var, satt längst fram i taxin då vi hade varit på en dagsutflykt och skulle tillbaka till hotellet. Pappa kunde ingen engelska och ännu mindre spanska, men han skulle endå förklara till chauffören på "utlänska" var vi skulle. Eftersom pappa var finsk så är ju då svenska ett utlänskt språk för honom.
Nå jååå, Vi åkamaa till den mas palomas, upp för packen, men kör inte på den framsidan. Du kan köra på den våran bakgården vi har den egen grinden där.
Si si senor, sa chaffisen bara och iväg körde vi.
Pappa fortsatte att prata med chauffören och förklarade glatt, på svenska, hur hans son hade beställt köttpullar och bara fått två stycken. Men de var hirveän enorma! hahaha, jååå, niin se oli! Si si, senor, hörde vi bara taxi killen säga.
På något otroligt sätt så hittade bilen fram till vårat hotellhus och mycket riktigt så körde han på baksidan och stannade vid våran grind.
Kom förbi på kaffe sen om du har ingen kunden, sa pappa till chauffören som tack för pratstunden (vare sig finska, engelska eller svenska kunde chauffören heller!!) Mañana? frågade han. Yesturday, yesturday svarade pappa på det (Han trodde att det var engelska för Ja!). Buenas noches senor sa taximannen och körde iväg. Vi andra skrattade så att tårarna sprutade. Pappa var sån. Han fick alltid kontakt med folk, oavsett om de talade samma språk eller ej.

Många av mina vänner och gamla lagkamater vittnar om att ingen såg lika cool ut i gul "Notas" träningsoverall som min pappa. Han hade den alltid på sig, och när han var ute i farten så kunde man både se och höra han på flera mils avstånd. Han brukade vara ute med min lilla moppe, som mest kan liknas vid en cykel med motor på, och han sjöng högt där han "dundrade" fram. Han hälsade på alla, främling eller vän, och fortsatte sedan att sjunga någon finsk sång på sin färd vidare mot var han än just då skulle.

Han tränade mitt innebandy lag i några år. Jag stod i mål och en gång så skulle pappa visa alla "hur man gör mål". Laget stod runtomkring oss och skulle se och lära. Pappa började springa med klubba och boll mot mål. Saken var bara den att han var något gasig i magen (ett släktdrag hos oss föresten) och för varje steg som han tog så släppte han ljudliga och kraftiga pruttar! När jag såg (och hörde) honom närma sig målet så kastade jag mig iväg från målet för att skydda mig mot stanken som jag visste efterföljde pappa, och han kunde då helt lugnt skjuta in bollen i öppet mål. SÅDÄR, Så gör man mål!!! utbrast han stolt. Konstigare än så var det inte. För mig som då var en förtonårig knubbig tjej med snea tänder, handsvett och akne så var det kanske ANINGEN pinsamt, medans alla i mitt lag, ja alla i hela sporthallen, låg på golvet och kipade efter luft medans tårarna sprutade och skrattet hördes hela vägen till kiruna. När pappa sedan fick cancer första gången och slutade träna oss, så slutade även alla i laget att spela. Vi ville helt enkelt inte bli coachade av någon annan än pappa.

Jag frågade pappa lite innan han dog, om han kunde lova mig att han ska komma och spöka för mig när han går bort. Det kan jag ju inte göra, säger han När jag undrar varför inte så svarar han: Nå, men jag är ju rädd för spöken!!
Det vet jag att han var, han kunde inte sova på en vecka efter att jag, som liten, tvingade honom att se "Casper, det snälla spöket" med mig.

Jag tror att det kan vara väldigt lätt att helgonförklara någon som är död. Men min pappa var verkligen någonting speciellt och unikt. För mig var han glädje, liv, skratt och trygghet.

Och det är såhär jag vill minnas honom. Med ett leende.
Min pappa var för mig allt det jag vill vara. Jag beundrade honom som människa. Han är mig saknad.

Tack för mig"


Grattis min älskade far på 60 års dagen. Hoppas att de ställer till med ett jätte kalas för dig där uppe i himlen. Jag älskar dig och idag så köper jag mig en bakelse för att fira dig.

Att jag har som hobby att lura in min stackars make i känslomässiga fällor är ju inget nytt för de som känner oss eller för de som någon gång har läst min blogg. Sådana historier har jag tusentals av. Eftersom min älskade Joha tycker om att läsa dessa så dedikerar jag detta inlägg till dig.

Här om dagen så höll jag på att pröva en massa olika kläder, vi var på väg någonstans och jag hade en sådan där underbar dag då det känns som att man inte har några kläder alls (trots att garderoberna är fulla av plagg) och det lilla man har inte alls passar för det man ska göra. (Och att jag under min deprission har gått upp en massa i vikt gjorde det ju förståss ännu svårare att hitta nått som jag kände mig fin i...)

Så jag försökte fråga min käre Tompa om råd..

Jag: -Baby, ser jag tjock ut i det här?

Tomi: (Kikar upp en nanosekund från travtidningen) -Nä, det ser fint ut.

Jag går tillbaka in i sovrummet, byter om och kommer ut igen)

J: -Baaby, ser jag tjock ut i det här då?

Denna gång så orkar han inte lyfta upp blicken från sin tidning.

T: -Nä, det ser jätte bra ut. Ha det på dig.

J: -Men vilken ser jag minst tjock ut i?

T: ........ (En påtaglig tystnad)

J: -Hallåå, vilken ser jag smalare ut i?

T: ..... (Här svär jag på att jag hörde en nål falla till golvet)

J: -Meeen haaaalllååååå, är det nån hemma? Sva-a-a-a-aaara då!!

T: -Jag vägrar att svara på det där för du vet lika väl som jag att vad jag än svarar på den frågan så är det fel svar....

Jag stirrar på min make som om han vore ett spöke, börjar skaka i underläppen och klämmer fram en ensam liten krokodiltår från ögat.

J: -Buu-huu, buuhuu, Mmmuummbuu, du tycker att jag är FET och ÄCKLIG och du hatar mig!! Buu-huu

Här kastar jag några klädesplagg i golvet, Lägger armarna i kors, vänder mig om och klampar in i sovrummet med dramatiskt tunga steg, kastar mig i sängen och börjar buuhuua (Jag gråter förstås inte utan låter bara bu-huu) som en liten skolflicka som inte fått sin vilja igenom.

J: -SNYYYFT, BUHUU, SNYYYFT, MIN MAKE TYCKER ATT JAG ÄR FE-E-E-ET OCH FU-U-U-UL... BUUU-HUU!!

Tomi sitter fortfarande i soffan med blicken i travtidningen, skakar oförvånat på huvudet och suckar:

-Damn... Jag kan verkligen inte vinna. S-U-C-K!

(För bästa möjliga effekt på detta inlägg, var vänlig och tryck på "PLAY" knappen här ovanför)
Scenbakgrund: En enorm scen, miljontals människor som publik. Hundratals strålkastare riktas mot mitten och ur marken hissas hon plötsligt upp som återuppväckt från de döda. Publiken blir sjövild och jublar ut sin glädje. Bloggaren "Piiano" är åter tillbaka!"

Nu förstår jag att alla mina fans (ni tre iaf som hotat mig med konsekvenser om jag inte börjar skriva igen) har gått i nära 4 månader och undrat om jag lever eller inte. Kom hon någonsin hem från Barcelona igen? (och eftersom dessa tre har träffat mig personligen under tiden så vet ju de faktiskt redan svaret på detta.. Igentligen är det nog ingen som undrar!) Ja, jag lever. Ja jag kom hem.

Så. Uppdatering.

Vad har då hänt under frånvaron?

Nå jag har rest jorden runt. Jag och Tomi har vunnit jackpott på travet och köpt oss ett lyxhus. Jag är gravid med tvillingar. Jag har varit lyckligare än Ulla-Bella sekreterare och med alla nya kändisvänner som jag har skaffat mig har och umgåtts så intensivt mycket med, så har jag helt enkelt inte haft tid med att blogga.

Det låter ju super nice.

Så...

Vad har då hänt under frånvaron -EGENTLIGEN?

Sanningen är raka motsatsen. Jag har legat i min säng i nära 4 månader och gråtit, skakat, hyperventilerat och varit rädd. Jag har lidit av torgskräck, haft social fobi och haft panikångest attacker varje dag. Jag föll så djup ner i en depprission att jag ärligt talat trodde att jag aldrig skulle ta mig ur den igen... Jag trodde, när det var som värst, att jag skulle vara tvungen att ta livet av mig själv för att allting skulle bli bra igen. Alla förra årets sorger och hemskheter som jag inte hunnit bearbeta klart hann tillslut ifatt mig. Just när allting verkade så bra och lugnt så hände det. Men tack vare att jag har så underbara kollegor, vänner och släktingar så fick jag hjälp i tid. Och eftersom jag har varit deprimerad tidigare i mitt liv, så var jag inte rädd för att be om hjälp.
Med terapi och mediciner så är jag ju påväg att ta kontrollen över mitt liv igen. Jag skäms inte längre för min "sjukdom" för jag vet att jag inte har valt det och att psykisk ohälsa inte är någonting man kan rå för.


Jag hinner inte skriva mer, för jag börjar jobbet snart. Men jag ville bara berätta för er att jag är tillbaka.

Jag ska göra mitt bästa för att roa, äckla, beröra och slösa på eran tid igen. Har faktiskt saknat bekräftelsen som jag får från era kommentarer.

Tack för ordet.

Yours truly, Piiano