piiano

Igår, precis när jag står i duschen så ringer budkillen (telefonen hade jag som tur tagit med in i badrummet) och säger att han står utanför dörren med våran nya soffa. Så jag fick hoppa ut ur duschen, med schampoo kvar i håret, dra på mig en t-shirt och byxor som inom 2 sekunder var genomblöta. Lämnade ett vått spår efter mig från duschen och hela vägen till ytterdörren. Typiskt att de kommer just när man står i duschen när man har suttit och väntat på dem en hel morgon.

Idag så hände det igen. Besök just när jag är i badrummet. Satt i lugn och ro på toaletten. Minding my own buisness så att säga, när det ringer på dörren. Då jag inte väntade besök så ignorerade jag det och fortsatte med mitt. Dörren fortsatte att ringa. Men då jag verkligen inte tänkte resa mig upp från situationen som jag befann mig i så fortsatte jag att ingorera detta. Jag gjorde klart mitt och klev in i duschen då ytterdörren plötsligt öppnas och en främmande röst börjar ropa "Haaaallåååå??"
Ehh.... står i duschen?!?! Ropar jag tillbaka...
Jaha.... Jag ska bara kolla ventilationen. Får jag till svar från Mr no face på andra sidan badrumsdörren.
Okej... kolla på du, hoppas du klarar dig själv och ursäktar att jag inte kommer och hälsar på dig just nu!
Mannen utanför skrattar lite för högt och börjar sedan banka och ha sig i köket.

Ibland så känns det som om människor lurpassar utanför min dörr och sekunden som de misstänker att jag som minst kan öppna, ja då jävlar ska det ringas på.

Tror att jag hoppar över toabesök och dusch imorgonbitti så ska vi se att jag säkerligen slipper besökare.

Fort händer det att dagen vänder från bra till dålig.
Jävla drama, bråk och bläbläblä.

D-R-A-M-A.

men se, jag har ju helt glömt bort och förträngt att jag har blogg. Det är kanske ingen kissie/paow/blondinbella/britta agda med sina fjorton meter ögonfransförlängningar blogg, men för det endå en blogg. Jag har ju mina 4-25 personer fans som verkar gilla/döda tid/digga/irritera sig på/avguda mig. Så till er ber jag om ursäkt för att jag ej har tagit mig tid till att dikta ihop en liten historia om vad som sker i mitt liv.

Vi bor bland kartonger och flyttdamm. Lägeheten är kall, tom och om möjligt ännu tråkigare än tidigare. Det ekar nå så fördjävligt i lägenhet när den är nästan tom har jag märk. Sambon är nog inte lika lycklig över att jag har gjort denna upptäckt då det är han som måste stå ut med att jag springer runt, runt här och "alialliaaaaa" gastar som Tarzan i djugeln och sedan trillar ihop i en skrattande trög-hög på golvet för att det är så roligt att leka "eko-lekar". Ja, jag vet, jag är en 5 åring fångad i en 27 årings kropp!

Inte många dagar kvar till flytt nu. Och inte många dagar kvar heller till.... (Alla säger det samtidigt :) Las Vegas baby!


Jag är uppåt, utåt och överallt idag.

Tidigare idag när jag och Tomi skulle iväg på soffjakt så såg jag plötsligt på avstånd, en man som såg ut precis som -pappa! Längden, kroppen, kläderna och gångstilen. Allt var så pappa. Jag kände hur hjärtat var på väg att hoppa ut munnen, andningen upphörde, magen vände sig ut och in och färgen i mitt ansikte ändrades från grisrosa till snövit. Jag totalförlamades. Tomi noterade min plötsliga förändring och frågade hur det var fatt. Jag förmådde mig inte till att göra mer än att peka på mannen som kom gående mot oss. Tomi tittade på honom några sekunder och förstod vad det var som jag hade reagerat på. -Oj... Älskade gumman... Sa han och kramade om mig tröstande. Jag kämpade med mina sista krafter emot lusten att springa fram till den okända mannen (Som för mig just då var pappa!) och krama om honom och aldrig släppa taget.

När han kommit såpass nära oss att jag kunde se skillnader mellan honom och min älskade pappa så släppte chocken och ersattes istället av saknad, olust, sorg och frustration.

Olustkänslan och saknaden har varit kvar hos mig hela dagen och nu ikväll så har jag kännt att hjärtat slår snabbare och snabbare, känslan i mina händer försvinner stundtals, jag skakar och tankarna gör mig galen.

Jag har ångest. Panik. Och det känns hela tiden som om panikångest attacken är här vilken sekund som helst. Jag vill fly men jag kan inte fly undan mig själv.

Fan vad jag hatar detta. Jag hatar panikångest. Jag hatar att pappa är död. Jag hatar att jag hela tiden blir påmind om att han är borta. Jag hatar att han aldrig ringer mig mer och jag hatar att han inte kommer att komma tillbaka.
Jag hatar, hatar, hatar! (Jag saknar min älskade pappa så att det gör ont i hela mig)

Jag har ingen bra dag idag.

Idag så skäms jag för att vakna upp i Sverige. Jag skäms för alla mina "med-svenskar" som röstar för ett främlingsfientligt parti. Jag skäms för de svenskar som verkar tycka att -Adolf Hitlers principer kanske inte var såå dumma trots allt"!-
Men vafan, hur kan hon jämföra SD med Hitler tänker nu 5.7 % av sveriges sinnesjuka befolkning och är redo att ANONYMT (tror knappast att de vågar stå upp för sin röst) försvara sig med nazistiskt skit propaganda förklätt i fina ord. Jo, jag jämför det med nazism och det var såhär det började med Hitler också. Han blev invald i demokratiska val. Han fick lite makt först och sedan så vet vi ju hur det slutade....

Är det det 5.7 % av Svenskarna vill ha? Ett nytt förintelsen??
Ja, jag är trångsynt, fördömmande och oförstående när det kommer till rasister, nazister, hat och dumhet. Ni är lättlurade idioter som går på vad några välklädda nazister i orakad frisyr säger till er.

Jag skäms för er och jag hoppas att ni 5.7% också till slut fattar att göra det!

Vi var på bio igår. Kan nästan inte minnas när jag var där sist, det är ju alldeles för sällan som man går på bio nu för tiden...
Hur som haver, vi såg "Resident Evil: Afterlife" eftersom jag och Tompa är Zombie-film fans och speciellt Resident evil har varit en storfavorit för mig sedan 1:an kom ut.
Men tyvärr så blev jag besviken på denna film. Det var alldeles för mycket snack, den var segstartad och det var på tok för få zombisar med! Dock så fick jag dregla över att "brison breake" lillebrorsan var med. Ögongodis.
Såg i 3-D och det var coolt ibland men stundtals så var bilden och texten suddig så att känslan av filmen försvann.
Sen så tycker jag aningen synd om tompa som fick sitta brevid två polska karlar som surrade högt halva filmen och sedan kom på att de var kåta.... Ehhmmff.... Ja. Ni. Vet. De. Hade. Jackan. Över. Sig. Och. Kände. Av. Varandra. Så. Att. Säga......
Oschyst av folk att kladda på varandra i en biosalong... åtminstone när någon annan kan se det! Men vi får kanske skylla oss själva som satt i hångelsofforna längst bak i salongen? Det kanske är den nya "innegrejen" inom dating och sex? Sexdater på bio? Jag har som inte riiiiiktigt hängt med i alla nya sextrendera på dem senaste åren så jag kan ju ha missat att det är inne? Igen. För ärligt talat så känns det lite 1950 tal på något sätt...


Aja, hur som haver... nu halkade jag in på sex helt plötsligt och glömde helt bort vad jag höll på att "prata" om.... så jag lägger ner för denna gång...

Jobb nu. Rösta sen.

...and suddenly everything is right"

Alla papper som behövs är fixade (förutom dem som ska fixas i USA). Jag har min klänning, fyndade ett par perfekta skor igår på dinsko, vet hur jag vill ha håret, vilka smycken och vad för slags sminkning jag ska ha, har jag också bestämt mig klart för. Det enda som saknas för min del nu, är slöjan... vill ha en kortare, mindre slöja som räcker ner till axlarna ung, och den ska inte täcka hela huvudet utan fästas fast lite fint bak på håret. Men förutom det så är jag alltså i stort sett redo för att gifta mig nu! (Tomi har inte en blekaste om vad han ska ha på sig än, men han ska nog hyra tux där borta endå så det är okej.) Halsbandet är jag lite osäker på om jag kommer att kunna ha på mig eftersom... jag inte har det än utan önskar mig det i morgongåva present av tomi... Men med presenter kan man ju inte vara 100% säker så jag får ha en plan B för detta...
Eller så pikar jag min blivande man så pass mycket att det enda han (vågar) kommer på att köpa är halsbandet som jag vill ha! hihih, evil mastermind at work!

Skorna är jag så sjukt nöjda med. Nu gäller det bara för mig att lära mig att gå ordentligt i höga klackar innan den stora dagen så att jag inte ramlar platt på fejjan inför Elvis himself (och dem som kollar på våran cermoni via webben). Det vore en av få saker i världen som faktiskt skulle få mig att skämmas...

"Yoga for the body" och balansövningar på Wii fit alltså VARJE DAG nu tills vi åker!


(http://www.elvischapel.com/, ska ni gå in på ni som vill se när vi gifter oss, börja påminna mina nära & kära redan nu.)

Varför är det alltid så att när jag bestämmer mig för att shoppa utan att bry mig om priser whatsoever, så slutar det med att jag inte hittar någonting som jag vill ha... Medans om jag skulle vara pank så kan man ge sig banne på att jag hittar ALLT! Saker som jag verkligen MÅSTE ha och inte kan ÖVERLEVA utan!! Sen när jag har pengar igen så minns jag helt plötsligt inte vad det var jag som jag så desperat "behöver" längre..... Konstigt det där.

Vi var till Ikea igår och handlade lite krimskrams. Första gången i mitt liv som jag är till ikea och INTE äter köttbullar!! Ja, ni läste rätt, jag åt INGA köttbullar. Men bli nu inte rädda, världen kommer inte att gå under och himlen kommer inte att brinna. Det var bara för att jag hade ätit hos mamma bara en halvtimme innan. Men skumt kändes det då jag är allmänt känd som Ms Ikea-meatball-lover-nr1.

På vägen hem så stannade vi hos mor igen och spelade kort och åt. Bullar, mjölk, paj och allt sånt som en Nousiainens mage INTE klarar av. Och så hade Tomi och mamma mage (hihi) nog att klaga på mig för att min bakdel började komponera bethovens 5e symfoni konsert. Visst, senapsgas kanske är mer behagligt att lukta på än mina fisar, men det var ju inte jag som hade bakat bullarna så jag tycker att jag är utan skuld för att min mage demostrerar.

Dock så tycke jag kanske en aning synd om min sambo i bilen påväg hem från Töre.... Vi höll på att åka av vägen ett par, tre gånger då kvävningen var nära för chauffören. Stackars tomi vad han får stå ut med ibland.

Men som sagt, inte mitt fel! (alltid lättare att skylla på andra)

Jag vill ha semester. Jag behöver semester. Efter att ha jobbat den 3je sommaren i rad utan ledighet så känner jag nu att jag börjar ledsna på jobbet, livet, klimatet, förbaskat -Allt!
Människor känns surare, trögare, otrevligare och fittigare än någonsin innan och jag är så spyless att jag inte längre klarar av att skaka av mig dessa jävla människor utan de etsar sig kvar och förstör min tillvaro.... Jag är leds på jobbet, jag är leds på livet utanför jobbet, jag är leds på mig själv! (det är inte andra som är problemet egentligen utan det jag ju jag själv som har problem med andra. Alltså är problemet -Jag)

Jag är omotiverat, oengagerad, obrydd och sååååå leds leds leds. Jag skär snart handlederna av mig så förbaskat leds är jag!!!

Suck, vad jag inte orkar energitjuvar mer....

Tack för att jag fick gnälla ut hos dig käre bloggen, trots att jag är leds på dig med.

Fan ta mig, vad jag behöver min semester nu....

Jag tror minsann att jag har legat på min arm halva natten. För när jag vaknade för en timme sedan så var den helt avdomnad. Faktiskt så var hela högra delen av kroppen som.... borta. Nada känsel. Så jag har fått klara mig med bara den vänstra sidan. Måste ha sett ut som en zombie när jag hoppat omkring här hemma på ett ben med det andra släpande, sovande benet bakom mig och en arm som hänger som en nyklubbad gädda, håret står förstås åt alla håll och kanter, runt munnen finns spår av torkat saliv från nattens dreglande och ögonen är rödsprängda av alldeles för lite sömn. Hade det varit Halloween så hade jag varit redo för monsterpartyt. (Jag t.om luktar som ett lik och sur som ättika är jag såhär på morgonen!)

Nu däremot så börjar förlamningen gå över för att istället ersättas med en stickande, kliande, rivande a'la 10 000 nålar aktig känsla.

och så fryser jag som.. jag vet inte vad. Att kliva upp från en varm, mysig säng och kliva ner på ett iskallt golv, före själva fan på morgonen det hör inte till en av mina favoritsaker att göra.

Good-fricking-morning

(And they ask me why I hate life sometimes?)

Gårdagen var riktigt jobbig, men efter att ha ringt till mamma och gråtit ut med henne, pratat med syrran och skrattat ihop med henne och varit till jobbet och blivit uppmuntrad av tessie så överlevdes den iallafall. Och ännu bättre blev dagen när jag kom hem och fick se "sons of anarchy" s3 e1. Har väntat på den nya säsongen i över 10 månader så jag kan lova att min kväll lyftes till skyarna igår.

Idag är jag mitt gamla, störda jag igen. Känner mig ovanligt brittisk också. Ovanligt mycket t.om. för att vara mig. "oh, dear lord, care to join me for a cup of tea? Well, I'll go and put a kettle on then". Jag förstår att ingen fattar ett dryft av detta inlägg, jag inser det. Jag är bara på det humöret idag. Mitt brittiska sådana. Sjuk humor är mitt problem med det är inget som jag lider av.

Tataar.




I dont make sense at all today!

Idag så är jag verkligen inte på mitt bästa morgon humör... Tvärtom så känner jag mig ganska så grinig, svårväckt, trött, sur och pms:ig. Att Tomi vågat sig på att fråga mig varför jag "gnällspikar" så mycket idag, tycker jag visar på att han har en enorm dödslängtan. Konstigt nog så åkte han endå nyss iväg mot sitt jobb, med alla sina tänder kvar i munnen. (vem vet, han kanske får en kick av att leva livet lite på "the edge"?)

Jag hade jätte jobbigt att somna inatt och där jag låg och tänkte över livet så påmindes jag om att pappa inte kommer att vara med och möta mig när jag kommer tillbaka från USA som en gift kvinna... och det slog som om 10 "hulk hogans" hade stagedivat med armågarna först, rätt i njurarna på mig. Eller mer rätt, så vred smärtan om mitt hjärta, hårt. Jag grät länge och jag saknade min pappa så fruktansvärt mycket... Idag är det 3 månader sedan han dog och jag kan verkligen inte fatta det. Det känns snarare som om han har varit borta i flera år. Usch, jag vill ha min pappa. Livet förändrades till det sämre sedan han försvann. Ingenting är lika roligt längre, varken människor eller händelser.... Allt och alla förändrades. Till det sämre. Det var pappa som tillförde glädje till denna sura, äckliga & hemska värld.

Fy fan för mitt humör & mående denna morgon alltså.

Fan så jag saknar papi idag.....

**************************************************

Jag satt nu och letade efter en fin bild på mig och pappa att lägga ut här... men jag hittade inget sådant. Varför togs inte fler bilder på mig och pappa tillsammans? Varför tog inte jag fler bilder på honom? Varför var jag inte där för honom mer än vad jag var när han var sjuk? Varför har jag alltid varit så ego och tänkt på mig själv istället för honom? Varför var pappa tvungen att dö innan jag fått barn? Det är så jävla orättvist... mina syskonbarn har han träffat men mina barn kommer aldrig att få lyckan att lära känna vår pappa....

Fan också vad ont det gör idag!!!!!!!! Jag saknar dig pappa...


Orkar fan inte mer idag...

Jag har sagt sedan första dagen jag mötte Tomi att han är killen som jag vill åldras och bli gammal ihop med. Han är fortfarande den som jag vill möta ålderns höst ihop med. Jag har alltid trott att vi åldras tillsammans -senare. Att vi blir gamla, även det -senare. Men vad jag inte insett förrän igår när jag kollade igenom gamla bilder på oss, är att vi hela tiden åldras tillsammans, vi blir äldre och äldre för var år som går. Man blir inte äldre över en dag. Du ser inte ut som en 20 åring tills du *poff* vaknar upp en dag, är 75 år gammal och har fått gråa hår, häng pattar, ömma leder, diabetes med mera med mera med mera sådär bara på en dag. Utan det är en process som dras ut på år & dar. Vi åldras alltså hela tiden tillsammans jag och min älskade. Men när jag kollar på kort av oss som relativt färska 20 plus åringar så tycker jag faktiskt att vi har "åldrats" rätt så fint ihop. Hittills iallafall.

2004


2009


2010



Vi blir bara snyggare ju äldre vi blir jag & tompa. Tycker att vi är fina ihop. Jag och min soon-to-be-husband.

Tomi, I wanna grow even older with you!

Tiden går fort när man har roligt. Sägs det. Men jag tycker att tiden går fort även om man har tråkigt...
Det är nu bara en månad kvar tills vi flyttar in till stan. Och därefter så är det endast 5 dagar kvar tills vi sitter på ett plan med riktning västerut. 1 månad och 10 dagar kvar som "fri" kvinna. Sedan så är jag Tomis. På riktigt. Kunde inte längta mer än vad jag gör just nu.
Så, mycket att se framemot inom den närmsta framtiden. Tänk att det har gått 9 månader redan sen vi bestämde oss för detta. Som sagt, tiden går fort även om man inte har roligt. (Med tanke på all skit som här hänt de senaste månaderna så går det knappast att påstå att jag har haft skoj...)

Nu ska jag åka in mot centrum för en Sex and the city upplevelse. Dvs, en lunch med tjejerna.