4 dagar har vi nu bott i huset men än har inte polletten trillat ner. Det är fortfarande overkligt och svårt att ta in att vi faktiskt inte bor i lägenhet längre. Här om dagen så stod jag på våran enorma balkong på övervåningen och borstade tänderna, tittade på det gröna gräset nedanför och insåg att gräset jag stirrar på, är mitt gräs! Då blev jag faktiskt rörd till tårar och stod där och snyftade så att snoret började rinna.
Vi har fortfarande mycket stök och bök som ska fixas. Många rum som ska tapetseras och innan det är gjort så är det ingen idé att hänga upp tavlor, lägga in kläder i skåp, hänga upp gardiner eller överhuvudtaget fixa till det sådär hemmafint som jag vill ha det. Nu idag, helst igår!!
Jag kan vara ganska otålig när det kommer till sånt här men då Tomi jobbar och jag inte orkar göra mycket alls så får jag faktiskt lära mig att ha tålamod. Det kommer att bli jätte bra och jättefint när allt blir klart.
Min älskade make får dessutom sova hela nätter nu utan att bli störd av mitt (PÅSTÅDDA) snarkande. Vi har separata sovrum nu tills vi jag har fött ut baby. Jag har ju tydligen börjat snarka som 5 vuxna karlar enda sedan jag blev gravid, värre blir det för varje vecka dessutom, har jag fått höra, så dem sista 2 månaderna så har stackars make inte fått sova en enda natt igenom utan att vakna 1-5 ggr.
Är kanskie därför som han har varit så oförskämt glad och pigg de senaste mornarna? För att han äntligen har fått sova?
Jag, som inte har hört några inspelade bevis på att jag FAKTISKT SNARKAR, är lite skeptiskt. Jag tror att hela grejen är en överdrift. Inte fasiken snarkar väl jag?! Jag störs då inte av det så då kan det ju inte vara sant?! Va?! Nä, det är nog bara så att min make söker uppmärksamhet och därmed hittar på en massa konstiga sagor för att få det... Jo, så måste det vara.
Nu ska jag göra ett försök med att äta lunch på altanen. Det blir gode varmt där när solen ligger på så vi får ju se om, ständigt överhettade, jag pallar det..
(Bilden är tagen idag... hujj.)
