Så... mina föräldrar gjorde som de blev rådda och lät gumman somna in. Det krävs mycket för att kunna ta ett sådant beslut har jag förstått men jag tog det hårt. Jag knyter mig ann så mycket till hundar att jag har svårt att acceptera att de lämnar mig. Så jag reagerade med ilska. Jag blev så arg på mina föräldrar, för att de ringde och sa att "det sker nu på en gång, utan förvarning" och för att de inte kunde vänta, åtminstone några timmar så att jag hade kunnat åka till kalix och säga hejdå till min lilla Rajsan....
Tänk att man kan sakna sin hund så, tänk så mycket djur kan betyda för en. De är ju trots allt familjemedlemmar en lång tid.
Jag gruvar mig verkligen för att åka till mina föräldrar... De har haft hund i 18 år så det lär ju kännas tyst och tomt som i en gravkammare där. Vill verkligen inte dit, inte just nu iaf.
Sen så okar inte de ta en ny hund nu, det är för jobbigt att förlora en hund tycker mamma, så det har fått mig och Tomi till att börja prata om att skaffa en hund till oss. Det som är jobbigt med det är ju att Tomi är allergisk så vi kan inte ha vilken hund som helst. Vi får helt enkelt pröva oss fram och se om det finns någon ras som han klarar av. Hade inte han varit allergisk så hade jag haft Rajsan och Ben hos mig.... Men nu är det som det är. Bischon eller schnauzrar (orkar ej rätta stavningen så här tidigt på morgonen) brukar ju vara rätt allergivänliga sägs det?
Aja... Saknar min lilla Rajsan. Sov gott gumman och hälsa Ben där uppe i hundhimlen!
