piiano

I morgon så är det dagen för pappas begravning.
Jag känner mig orolig inför det. Verkligen in i benmärgen orolig. Jag har handsvett, jag har ont i magen mest hela tiden, känner en konstant overklighetskänsla och jag är mer rädd och nervös inför detta än vad jag har varit för någonting annat tidigare i mitt liv.

Jag vet att det kommer att bli en tung och jobbig dag. Jag vet att jag kommer att få panik av att se mina nära och kära vara ledsna och sorgsna. Man vill ju aldrig att ens kära ska gråta. Jag ialf, känner mig så hjälplös då.

Men mest av allt så är jag rädd för att pappa, efter begravningen, ska glömmas bort. Jag är rädd för att livet ska gå vidare som om han aldrig hade existerat, utan att han bara faller i glömska. Att han bara blir ihågkommen och pratad om vid ett fåtal tillfällen.

Jag är rädd för att om jag går igenom begravningen och klarar av det, så innebär det att jag godtar att pappa är död. Att jag accepterar det och tycker att det är okej. Men det är det inte. Jag vill inte acceptera det på långa vägar. Det kommer aldrig att bli okej, för det är så orättvist och fel att han var tvungen att dö! Jag avskyr att höra "Livet går vidare", jag vill inte att det ska göra det, jag vill att världen ska stanna och att tiden ska backas... Jag vill inte att "livet går vidare" utan min pappa!

På mornarna när jag just har klivit upp från sängen så känns allting så underbart och härligt. Tills jag vaknar till och minns att pappa är borta.... För alltid.

Smärtan kommer aldrig att släppa och jag vet inte om jag kan godta att vi inte någonsin får våran Pekka tillbaka.


Varför kan han inte bara berätta att han är okej? Varför kan han inte bara säga till mig att han inte har ont längre? Varför vet man inte det med 100% vetenskapliga bevis att det finns liv efter döden och att man kommer att få träffas igen??? Jag vill veta det, jag behöver få veta det!!


Fy fan vad ont det gör.....