piiano

Jag förstår precis vad som menas med uttrycket; det är som att dra ner en rullgardin, eller, det är som att trycka på off knappen och allting blir svart.

Jag vet hur det är när hela känslolivet bara stängs av och kopplas bort helt och hållet på loppet av en sekund. För när det händer någonting hemskt så är det precis det jag gör. Jag stänger av och kopplar bort.

Mamma ringde igår när jag var på väg hem från jobbet. Redan på hennes sätt att säga hej så förstod jag att någonting var fel....

Pappa har blivit dålig igen och måste ner till Umeå för att strålbehandlas. Igen. Det är konstigt hur snabbt man hade hunnit vänja sig vid att han var "någorlunda frisk". Man kopplar bort sig från cansern så otroligt mycket under de bra perioderna att man nästan hinner glömma bort att pappa faktiskt är kronsikt sjuk.

Det var det enda jag hörde mamma säga. Umeå. Sedan så stängde jag av. Jag hörde henne prata, men jag har ingen aning om vad hon pratade om. Jag gör så. Det är mitt försvar. Jag kopplar bort och slutar känna. Jag låtsas som om jag inget har hört och glömmer allting.

Tomi var tvungen att ringa till min pappa för att höra hur det var för att han sedan, när jag är mottaglig, ska kunna återberätta för mig om hur läget är. Jag minns verkligen ingenting och jag är helt tom på känslor.


Sedan så kan det räcka med att någon frågar hur läget är med mig för att jag ska brista. Min vägg rasar plötsligt och utan förvarning.


Hur ska vi finna styrkan att kämpa igen? Hur klarar pappa av allt det här? Hur orkar mamma kämpa varje dag? VArför är jag så jävla svag för?




VARFÖR KAN INTE CANCERN BARA LÄMNA MIN PAPPA IFRED?