piiano

Att jag ibland lurar in min make i "känslomässiga fällor" bara för skojs skull, det är ju inget som är nytt under solen. Men ibland så verkar det faktiskt som om han med flit lurar in sig själv i dem!
Vi fick tillbaka våra vigselringar från graveringen igår. På kvällen så tog vi då alltså på oss dem igen.

T: -Vad ovant det känns att ha ring på sig igen.

Jag: -Har du känt dig naken utan den?

T: Nä, jag har som vant mig av den. Det gick fort att vänja sig att vara utan ring.

Jag tittar på Tomi med rynkad panna och några väldig tysta sekunder hinner passera.

J: -Så du menar alltså att om vi skulle skilja oss så skulle det inte ta mer än några veckor innan du hade "VANT DIG AV" att vara gift?! Du skulle alltså glömma mig och gå vidare så här fort??!

T: -Nej alltså... faaaan, nej alltså... jag menade ju inte alltså... (sväljer) DU MISSTOLKAR!

J: -Du ääälskar inte mig längre. Buuuhuu

Här reser jag mig upp och springer runt, runt i lägenheten som om jag hade en roll i en väldigt dålig parodi-komedi-alá-scary movie-film och håller på att bli jagad av en mördare och viftar med armarna över huvudet och låter som en gråtande flicka med en målbrottspojkes röst(?). (här hittar vi på egna ord)

T: Du är ju inte alls överdramatisk du....


Just another day at our place.