piiano

Idag så har jag tänkt väldigt mycket på döden. På min och på alla andras... Det känns så skumt att tänka att någon som man tycker om helt plötsligt kan vara med om te.x en olycka eller så och sen finns de inte mer.... Vi tar morgondagen för givet och tanken finns inte ens att någon du känner eller du själv, som är helt frisk ska kunna gå och dö. Döden skall ju komma först när man är jätte gammal och har levt ett helt liv. Sen har jag tänkt mycket på cancer också... För det är ju faktiskt så att när man hör ordet cancer så är ju det första man tänker på ; döden. På något sätt så är faktiskt just ordet cancer mycket mer skrämmande för mig än vad döden är, mycket för att jag inte har haft så med döden att göra. Mina mor/far föräldar dog när jag var så liten att jag knappt kommer ihåg det.... Medans jag på nära håll har sett vad cancer gör med den som är sjuk och vad den gör med alla anhöriga.... Det är som att var man än tittar och vem man än känner så har de flesta på något sätt en erfarenhet av den jävla äckliga sjukdommen.... Den förstör och förgör så jävla mycket...

Jag vet inte om jag är så himla rädd för att dö själv (jag vill ju absolut inte göra det förstås!), men jag är dessto mer rädd för att någon som jag älskar ska gå bort. Jag vet inte alls om jag skulle kunna klara av något sådant för jag vet hur oerhört känslig jag kan vara....

Har pratat med flera personer på sistone som har/har haft någon nära sig som är/varit sjuk i cancer och jag börjar bli så otroligt trött och leds på den här förbannade jävla sjukdommen! Varför? Varför i helvete varför? Det är så orättvist att det inte finns ord för det!




Usch. Det är så jobbigt att tänka så här mycket.... Cancer kan man ju faktiskt vinna över! Det är det jag måste försöka komma ihåg dagar som dessa, man kan faktiskt leva med det till du dör av ålderdom, bara man ger sig fan på det!!!!



Pappa jag älskar dig, och jag vet att du kommer att leda mig fram till altaret i las vegas den dagen då jag ska gifta mig. Även om det blir om 10-20 eller 30 år! Du är så stark och tapper att dig kommer ingen att ta ifrån oss förrän du är minst 100 år!!! Detta vet jag! Pappa är en sådan fin man som säger att ingen männsika får mer än vad de klarar av och han har fått det här nu eftersom att han kan ta det. Om jag vore ens hälften så modig som min far är så skulle det räcka gott och väl. Han är den bästa människan som man kan känna i hela världen, lätt! Den roligaste också. Härligt att att höra att han har fått bestämt datum nu till umeå för strålbehandling.




Huja, nu ska jag slå på någon film och försöka att tänka på något annat. Har varit så tankspridd idag... som ni hör av alldeles för starka och jobbiga tankar...